Vargkultens mörka förflutna

Ledare Artikeln publicerades

Att en av de fårägare som fått får rivna av vargen Kynna blivit dödshotad kan ses i ljuset av den ofta mörka människosyn som präglar djurrättsrörelsen.

Ta den ideella föreningen Nordulvs facebook-sida som exempel. Här kallas jägare "mördare" och "jävla svin". Ett inte helt ovanligt språkbruk bland så kallade djurvänner.

Det behövs väl egentligen inte förklaras, men mord är ett brott som består i dödandet av en person. Och en person är en benämning på en medveten och självreflekterande mänsklig individ.
Om man kallar en jägare för mördare förutsätter det att man också ser djur som personer. En tanke som växte sig stark under Tredje riket och som i dag hålls vid liv i diverse gröna rörelser. Låt oss återkomma till den. Men först en parantes om den gängse förklaringen till dagens vargmotstånd, som ofta beskrivs med hjälp av historiska och sociologiska faktorer.
Så får vi veta att vargmotståndet är en rest från jordbrukssamhället och bygger på fördomar och okunskap. Skräcken och hatet bottnar i 1700- och 1800-talens levnadsvillkor på landsbygden. Utgångspunkten är att människor på landet helt enkelt är dumma.

Det är sällan det anläggs ett motsvarande perspektiv på vargvännerna. Vad driver till exempel ett tjugotal aktivister att släppa ”varglika” hundar i skogarna mellan Markaryd och Ljungby för att störa en myndighetssanktionerad skyddsjakt? Hade aktionen ansetts som lyckad om en jägare av misstag skjutit en hund? Hunden tycks i alla fall betraktas som mindre värd är vargen. Närkontakt mellan hund och varg brukar ju vanligen sluta med att hunden dör.
Någon slags hierarkisk ordning döljer sig bakom såväl aktionen som språkbruket inom djurrättsrörelsen. Vargen är värd så mycket mer. Än hunden, och fåren (för somliga även mer än fårägaren).

Det är förstås långsökt (och felaktigt) att klistra etiketten nazister på djurrättsaktivisterna. Men det tankegods som härbärgeras inom begrepp som ekologi, biologisk mångfald och djurrätt har gemensamma nämnare med tanken om en enda arthierarki.
Tankar som dessutom omsätts i handling. Att djurrättsaktivister inte bara ägnar sig åt relativt oskyldig civil olydnad utan också mordbrand, sabotage och trakasserier finns det dessvärre många exempel på.

Hur var det då med Tredje rikets djurrättsaktivister?
Som Peter Englund påminner om i en essä om idéhistorikern Boria Sax bok "Animals in the Third Reich" påverkade rastänkandet i Nazi-Tyskland synen på alla levande varelser. Den avgörande skillnaden stod inte längre att finna mellan människa och djur, utan istället mellan högre och lägre stående varelser. Någon slags logik framträder här. Då alla människor inte har samma värde, kan ju heller inte alla djuren ha samma värde.
Englund sammanfattar: ”Precis som nazisterna delade in människorna i herrar och slavar, byggde de upp liknande hierarkier för naturens varelser, där rovdjuren på självklart vis sattes ovan gräsätarna. Så medan grisen fick stå som symbol för smuts (jävla svin? min anmärkning), degeneration och judendom, fick ett djur som vargen nära nog kultstatus.”
Mot den bakgrunden kan man dra slutsatsen att debatten borde handla mindre om vargen och mer om synen på människan. Precis som varghatet bör nagelfaras måste vargkulten synas i sömmarna.