Varken tillväxt eller verk

Ledare

Tillväxtverket skulle vara myndigheten som minskade regelberget för företagare. Istället har den blivit en symbol för en dödssynd som frosseri. Mot den bakgrunden förvånade det inte att näringsminister Annie Lööf (C) i går omplacerade generaldirektören Christina Lugnet till en tjänst inom regeringskansliet.

Artikeln publicerades 7 augusti 2012.

Tillväxtverket skulle vara myndigheten som minskade regelberget för företagare. Istället har den blivit en symbol för en dödssynd som frosseri. Verkets ledning har skapat en kultur av middagar och "events" som den trodde speglade näringslivets representationskultur. Tillväxtverket har därmed inte bara slarvat med den egna budgeten och urholkat förtroendet för statsförvaltningen. Myndigheten har också underblåst en tämligen skev bild av näringslivets normer. Mot den bakgrunden förvånade det inte att näringsminister Annie Lööf (C) i går omplacerade generaldirektören Christina Lugnet till en tjänst inom regeringskansliet. I den politiska logiken ligger att medieintresset snart skulle ha flyttats från verk till departement. En reaktion var ett måste.

Debatten har också fört det goda med sig att Tillväxtverkets uppdrag och arbete har skärskådats. Inte så, som vissa utnyttjat situationen till att kräva, att verket borde läggas ned. Någon måste ha ansvaret för regelförenklingar. EU:s strukturfonder som verket administrerar finns vare sig vi tror att EU-bidrag ger långsiktig tillväxt eller inte. Och till Tillväxtverkets försvar får sägas att många av de politiska beslut som påstås skapa tillväxt har sin bakgrund på departementet. Det var inte Tillväxtverket som kom på idén med ett statligt riskkapitalbolag i Norrlands inland, det gjorde Centern av alldeles egen kraft. Men på det hela taget är tillväxt och näringsklimat i Sverige ännu lika med just tjänstemannasatsningar, rådgivning och statliga verk.

Att Lugnet får sparken vittnar också om att de "självständiga" myndighetscheferna sitter allt lösare. De blir mer av verkställande direktörer än generaldirektörer. I detta fall fanns ett par minst sagt komprometterande omständigheter. Generaldirektören tycktes själv sakna kontrollen över sin tämligen lilla myndighet och skyllde på underordnade. Representationskostnader bokfördes också som seminarieverksamhet. Ett verk som rimligen ska uppmärksamma företagens möjlighet att delta i offentliga upphandlingar, upphandlade självt inte tillställningar för miljonbelopp. En statlig myndighet måste agera som en förebild; skattemässigt och moraliskt. Det gjorde inte Tillväxtverket under Lugnets ledning. Att ämbetsmannaanda lyste med sin frånvaro på myndighetsledningen indikeras av att de egna regelverken ignorerades.

De formella felen anförs dock inte av regeringen inför torsdagens beslut. Annie Lööf säger att generaldirektören inte har "förtroendet" från regeringen eller näringslivet. Hennes övertramp är således moraliska och inte juridiska.

Generellt sett bör nog grunden för att peta en generaldirektör vara något högre. I annat fall får Sverige en än mer politiserad förvaltning. Förtroendefrågan kan åberopas av den minister som av kanske partipolitiska skäl - eller i behov av att visa handlingskraft för att öka opinionssiffror - väljer att flytta på stridbara generaldirektörer. Har en generaldirektör verkligen agerat felaktigt enligt lag bör vederbörande också avskedas. Nu hamnar ju Lugnet, som inte får förtroende som verkschef men som generaldirektör i regeringskansliet, inom en än mer central del av statsförvaltningen. Återstår att se om hon där gör mer nytta än övriga "sparkade" generaldirektörer.

Tillväxtverket behöver nu bli ett verk värt namnet. Och en myndighet som mer bidrar till minskat regelkrångel och mindre arbetar med politiskt initierade tillväxtprojekt.