Vårt dramatiska migrationspussel

Ledare Artikeln publicerades
Kommer Sverige att slitas sönder?
Foto:

Det är svårt för en enskild person att skaffa sig en någotsånär heltäckande bild av de senaste årens dramatiska förändringar i migrationens spår. Men nu har pusselbitar från flera håll kunnat läggas till det Sverige vi har att förhålla oss till.

Författaren och journalisten Gunnar Sandelin har sammanställt belysande statistik från Migrationsverket. Förra året fick nästan 72 000 personer sin asylansökan beviljad. Det innebär att vi förra året gav asyl till nästan tre gånger fler än nordens övriga länder tillsammans trots att vi har snarlika asyllagstiftningar.

Sammantaget med anhöriginvandring innebär det att drygt 150 000 personer fick uppehållstillstånd i Sverige under förra året. Sedan år 2000 har 1,5 miljoner uppehållstillstånd beviljats. Det visade sig också att Migrationsverkets bedömning förändrades under 2016. I januari var andelen som beviljades asyl 38 procent men under årets tre sista månader var det över 70 procent.

Gunnar Sandelin är inte ensam om att försöka ta ett grepp om den svenska migrationspolitiken. I dagarna släpptes nationalekonomen Tino Sanandajis bok "Massutmaningen – ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende" som tecknar en dramatisk bild av vilka problem som följer på den hittills förda migrations- och integrationspolitiken.

Demografin i Sverige har förändrats för all framtid. Det föds ungefär 100 000 barn i landet årligen, men förra året kom också 70 000 minderåriga asylsökande, huvudsakligen pojkar. För vissa åldersspann har Sverige nu ett mansöverskott som är så stort att det oaktat allt annat borgar för sociala problem.

Sanandajis siffror ger vid handen att Sverige, i brist på skönare omskrivningar, importerat en etniskt präglad underklass. 17 procent av Sveriges befolkning är född utomlands. Utlandsfödda utgör enligt Sanandaji "53 procent av dem med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa och mottar 60 procent av de utbetalda socialbidragen". Dessutom beräknas 76 procent av gängkriminella i Sverige ha invandrarbakgrund.

Det tar 15 år för 60 procent av flyktingarna och deras anhöriga att komma i arbete i Sverige. Det innebär att de inte hinner bidra till ekonomin innan de går i pension. Enligt Sanandaji kostar en genomsnittlig flykting 70 000 kronor per år.

Han konstaterar också att Migrationsverket 2015 kostade ungefär dubbelt så mycket som FN:s hela internationella flyktinghjälp. Det innebär att man hade kunnat hjälpa betydligt många fler om man hade gjort det på plats. Men i den frågan var de politiska låsningarna för starka.

Man avstod från att göra det som hjälper flest och som skulle öka möjligheten för att mellanösterns sönderslitna stater skulle kunna repa sig.

Varför? Dels för att vissa personer skäms för att de har det bra när andra inte har det. Men det finns också en mycket krass aspekt av detta. En tillströmning av människor i ett land, oavsett deras möjligheter att fungera i samhället, gör att mer pengar flyttas runt. För den som haft kapital att placera har aktiemarknaden de senaste åren reducerats till lågstadiematte: investera i, eller starta, välfärds- och väktarbolag så är vinsten garanterad!

Detsamma gäller inte dem som tänkt sig skapa marginaler genom vanligt förvärvsarbete. Minusräntan och bostadspriserna har gjort det mer eller mindre meningslöst att spara pengar. Det har dessutom sedan ungefär ett år talats om en generell höjning av kommunalskatten för att klara välfärden. Många som trodde att Sverige handlade om att arbeta och göra rätt för sig för att trygga sin tillvaro kommer att uppleva sig lurade och akterseglade.

Dessa personer återfinns både bland tidigare svenskar och bland nyanlända. Ingen får glömma att det handlar om medmänniskor med hopp och drömmar som sökt sig hit. Det var dock inte en del av välfärdsstatens idé att vuxna friska personer skulle försörjas tills de går i pension.

När allt detta nu fått så tydliga etniska och kulturella dimensioner är risken för allvarliga slitningar uppenbar även i EU:s mest toleranta land. När det verkligen blir pressat ser människor om sitt eget hus först även i Sverige. När människor inser att en tredjedel av lönen delvis går till att täcka upp den nettoförlust som bokslutet för denna nya underklass visar, kommer de att ifrågasätta utvecklingen på allvar.

Kan politikerna svara? Varför försökte man inte hjälpa dessa människor att bygga upp sina länder? För att det kändes bättre att ta hand om dem här. För att inte riskera att ge Sverigedemokraterna rätt. Den politiska prioriteringen har ofta handlat om att i första hand säkra att Sverigedemokraterna inte ser ut att få rätt, och i andra hand säkra de faktiska problemen. Trist nog läser kanske många även denna text genom sådana glasögon.

Men det som krävs är reformer för att bygga upp tron på samhället igen. Nyanlända måste kunna stå på egna ben ekonomiskt. Brottsligheten får inte tillåtas stiga. Kvaliteten på skola och sjukvård får inte sjunka ytterligare.

Om ett par veckor skall regeringen presentera förslaget till statsbudgeten för kommande år. Där måste regeringen visa att man läst och förstått ovanstående siffror. Man måste övertyga befolkningen om att detta kommer att fås att fungera.