Vårt vulgära tidevarv

”Populism” är en av flera starkt negativt laddade beteckningar som på senare år blivit allt vanligare och samtidigt alltmer konturlösa. ”Högerextremism” är i än högre grad vardagsmat, tillsammans med de närliggande termerna ”fascism” och ”nazism”. Dessa har det gemensamt att de i hög grad förlorat specifik innebörd och närmast fungerar som ett slags svepande skällsord. Allt vänstern inte gillar är nazism, för att hårdra det.

Forskning visar att politiska meningsmotsättningar är av godo för demokratin och att respektlöshet mot politiska motståndare riskerar skada den. Att beskylla någon man inte håller med politiskt för populism är ur den synvinkeln föga konstruktivt medan en kritik av personens ståndpunkt däremot är fruktbar.

Ett annat stort problem med det rådande diskussionsklimatet är att ord som ”fascism” och ”högerextremism” urvattnas och relativiseras. Om alla som står till höger om Liberalerna och Centerpartiet är fascister och högerextremister har vi inga språkliga verktyg kvar för att beskriva dem som faktiskt är det på riktigt, och inte enbart enligt vänsterns kampretorik.

Ett bra exempel på hur illa det kan gå tillhandahåller USA där republikanska presidentkandidater i decennier framställts som ytterlighetsmän av demokrater och vänstermedia. Till exempel fick såväl John McCain som Mitt Romney utstå en sådan behandling. När väl Donald Trump äntrade scenen var språket uttömt och åtskilliga amerikaner avtrubbade. Det blev i slutändan rätt så kostsamt att ständigt ropa varg när ingen stod att finna.

Den allmänna känslokult som genomsyrar offentligheten är ännu en avigsida. Vi lever i ett tidevarv dominerat av känslouttryck, som utgör resonansbotten för de smädelser och osakligheter som blivit dagens lösen. Sakargument spelar numera en underordnad roll, vilket försvårar eller omöjliggör ett meningsfullt åsiktsutbyte, demokratins själva livsluft.

Det ter sig ganska naivt att hoppas på bot och bättring i ett offentligt samtal som av allt att döma är oåterkalleligt sönderpolariserat. Det mesta tyder på att den nuvarande situationen tvärtom kommer att befästas och förvärras inom överskådlig framtid.

I takt med att svenska väljare i allt större utsträckning söker sig högerut på den politiska skalan tilltar frustrationen och desperationen på vänsterkanten. Stefan Löfvens beteende i den senaste riksdagsdebatten är en god indikator på vartåt vägen bär. Men man kan alltid drömma om en värld där ett rationellt och respektfullt meningsutbyte ersatt det affektiva och vulgära samtalsklimat som är för handen idag. Och om tillräckligt många drömmer om en och samma sak kan det rentav göra ett avtryck i verkligheten.