Vasastadens nederlag

Det var allt en överraskning. Liberalernas medlemsuppror – för det är någonstans det som vi har sett – var så omfattande att partiets toppskikt var tvunget att vika sig och acceptera Nyamko Sabuni som partiledare. Med tanke på att det rör sig om en elit så sammansvetsad att den liknats vid ett antal middagssällskap i Vasastaden i Stockholm är det uppseendeväckande.

Ledare • Publicerad 25 juni 2019

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Det tog ett litet tag även efter att valberedningen annonserat Sabuni, men till slut kastade Erik Ullenhag ändå in handduken i form av en debattartikel i Aftonbladet.

När ett politiskt partis etablissemang plötsligt visar sig vara på den förlorande sidan syns som en kemisk reaktion att företrädare för det där etablissemanget betonar hur viktigt det är att ”ena” partiet. Underförstått att man vill behålla sina positioner även i det nya läget. Precis så var det i Kristdemokraterna när Ebba Busch Thor vann mot Jakob Forssmed och så är det nu i Liberalerna.

Annons

När Ullenhag kommenterar Sabunis uppgift, är det inte främst politiska eller parlamentariska realiteter han fäster sig vid, utan det faktum att partiet – enligt honom – har ”glidit isär”. Man kan fråga sig vad han grundar det på annat än fräna kommentarer på sociala medier. Har inte processen skett i enlighet med formerna? Är det inte en poäng just att kandidaterna skall vara olika och ha olika syn på partiets politik och framtid? På vilket sätt kan ett parti egentligen ha ett partiledarval utan att ”glida isär” såsom Ullenhag lägger perspektivet?

Ullenhags egentliga mening är förstås att folk nu skall sätta sig ned i båten och inte ge Sabuni något mandat att utmana partiets maktstrukturer. Själv återvänder han till sin ambassadörstjänst i Jordanien. Men han har en tacksamhetsskuld till de där strukturerna som han är en del av, och han kan förstås tänka sig att återvända – om Sabuni manövreras ut.

Hon kommer att befinna sig i en situation ungefär som den Busch Thor klev in i; en korridormiljö av snaror under sin första tid. Men här upphör också likheterna med Kristdemokraterna. Stödet för Sabuni är uppenbart starkt bland gräsrötterna, men hon har av allt att döma än färre tillskyndare i partiets toppskikt än vad Busch Thor hade i sitt.

Sabuni har redan tvingats binda sig vid Liberalernas största sänke som är samarbetet med den rödgröna regeringen. För att få partiet att lyfta måste hon trassla sig ur den utfästelsen. Lyckas hon inte med det måste hon kompensera genom att driva migrations- och integrationsfrågor så hårt att den falang som velat hindra henne från början kommer att blåsa till strid och försöka omringa henne.

Sabuni är av ett annat temperament än Busch Thor. Men om det kommer vara till hennes fördel eller nackdel i just hennes kniviga situation är svårt att säga. Liberaldrama väntar hur som.