Växjö som undantag?
Nu annonserades det en Växjölösning för huvudstaden: ett blågrönt samarbete. Och det innebar spiken i kistan inte bara för Nobelcentret utan även för det hiskeliga Applehuset som tänktes vara ännu mer centralt placerat. Miljöpartiet räddade faktiskt Stockholm i dessa avseenden. Men vilka lärdomar drar man? Några alls?
Moderaterna har all anledning, inte bara i Stockholm, att dra plågsamma slutsatser om sin egen representativitet. Kulturskribenten Lars Anders Johansson har påpekat att man betett sig som i huvudstaden i flera kommuner runt om i Sverige. ”kommunmoderater, framför allt”, säger han, verkar ha en förkärlek för stora byggprojekt som går rakt emot deras väljares smak och tycke. Och, föga förvånande, har dessa moderater också sett sig bestraffade i valet – av sina egna gräsrötter.
I Växjö verkar ansvaret för det oformliga nya stationshuset på något sätt lyckats flöda jämt över partierna. Åtminstone ger valsiffrorna inte något uppenbart annat vid handen. Det skall de inblandade vara glada över. Därmed bryts ett opinionsmönster som annars hade svidit inte bara för Moderaterna utan för flera.
Tilläggas skall förstås att kommunhuset skall fylla funktioner som inte är självklara för alla huskroppar. Och att Växjöbor är ett tålmodigt folk som fördrar mycket. Men Växjös partier går inte kliniskt fria från den politiska logik som Johansson har noterat. Den vurm för det storvulna och fyrkantiga som arkitektbyråer och kommunpolitiker finner varandra i, delas inte av medborgarna i stort. Politiker kan tycka att det är ett trist faktum. Men de är inte valda för att glädja modernistiska arkitekter utan för att representera sina väljares uppfattningar.
