fredag 10 februari 2012
fredag 10 februari 2012
Ledare 2009-01-13 | Uppdaterad 2009-01-12
I alla tider har människor i olika kulturer haft ceremonier för att hantera döden. Precis som i samband med stora förändringar i livet finns det ritualer att följa även i samband med en begravning. De kan vara enkla och korta, men också omfattande och komplicerade. Kanske säger vår hantering av döden något om hur vi också ser på livet?
Under julhelgerna har landets bårhus varit hårt belastade. Framförallt väcker rapporteringen från Kristianstads bårhus känslor. De döda har fått ligga skafötters och även på golvet. Överbeläggningen har också lett till att anhöriga inte kunnat ta farväl av sina avlidna.
Men vad ligger egentligen bakom bilderna från bårhuset? För det första är denna typ av nyheter inte särskilt nya. Om en kropp fick ligga runt en vecka för femton år sedan kan det i dag handla om mer än en månad, eller längre än så. För två år sedan gick larmet i Stockholm, där avlidna fick ligga så länge att de började ruttna. Besökare berättade om lik i blodiga lakan, avlidna som låg nakna utan att vara övertäckta, om armar som hängde ut från bårvagnarna.
Det är när avlidna får ligga kvar under lång tid på bårhuset som problemen uppstår. Men det som tidigare klassades som ett storstadsproblem är nu också något vi hittar i småstaden. I grunden handlar det om ett förändrat beteende hos de anhöriga. Döden kan inte planeras in i våra upptagna liv. Det kan däremot en begravning. Vittnesmålen är många om att kraven från anhöriga när det gäller exempelvis begravningstider har blivit högre. Måste vi ställa in resan till Thailand nu, som någon sa.
Vem tar sig i dag tid att stanna upp i tillvaron när det oförutsedda inträffar? Minns höstens nyhet om Torbjörn Hall på hemväg en kväll i oktober. Han körde på en älg. Blodig och chockad stod han bredvid sin demolerade bil och försökte få någon att stanna. Bil efter bil saktade in och rundande älgen som låg på vägen för att sedan fortsätta längs motorvägen. Det rörde sig om ett 30-tal bilar.
Vi stannar inte för olyckor vid vägkanten och inte heller när döden tar någon ifrån oss. Är det den bild den moderna människan vill se i spegeln? Rapporteringen från bårhusen är återigen en påminnelse om att stora delar av Sverige saknar det värderingsklimat som råder i län som Kronoberg och Jönköping. Här är familjesammanhållningen starkare än på många håll. Här är också arbetslösheten låg och här finner vi de lägsta sjukskrivningstalen. Här finner vi också starka kyrkliga traditioner. Växjö stift sticker ut i statistiken med sin höga kyrkotillhörighet. Kronoberg är till exempel det enda län i landet där askspridning som begravningsform inte ökar.
I det finner vi också en förklaring till bårhusproblematiken. Svenska kyrkan begraver bara sina medlemmar, avgiftsfritt och med en fast ordning. Den som gått ur av ekonomiska eller andra skäl kan istället stå där mitt i sorgen utan att ha bestämt sig för lämplig ceremoni. Det kan också finns flera olika önskemål bland de anhöriga.
Det pris vi alla kan få betala för en värdig behandling efter döden kan alltså komma att mätas efter människors velighet inför densamma.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (47 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
