Vem vill bli polis?

Ledare Artikeln publicerades

Vid årsskiftet framkom att 140 platser på polisutbildningen väntas stå tomma inför våren. Det innebär en fortsättning och förstärkning av den negativa utveckling som påbörjades för ett år sedan.

För att möta polisbristen har antagningen gradvis ökats, från 300 platser förra våren, till 500 i höstas och nu till 800 platser. Samtidigt har man sänkt begåvningskraven.

Detta innebär att många som tidigare skulle ha sållats bort nu kommer in på utbildningen. Det är ett stort misslyckande att polisen gått från att kunna välja de bästa till att ta emot alla som klarar en sänkt ribba.

Så varför vill ingen, eller snarare, varför vill inte rätt personer vara poliser? Under förra året slutade 911 poliser och ovanligt stor andel av dem var yngre. Det innebär att polisstyrkan går back om inte de som gått till andra branscher återvänder.

Men varför skulle de? Under året har polisfacket varit en viktig aktör för att få insyn i omständigheterna som gör att personalen lämnar polisen. Sophia Willander från Polisförbundet pekade på att förra Regionpolischefen hade "ett extremt kontrollbehov och vägrar delegera, där chefer på olika nivåer handlingsförlamas, där problem sopas under mattan och där det allt överskuggande målet är att pressa balanser och spara pengar."

Ett grundläggande framgångskoncept för vilken verksamhet som helst är att locka till sig kompetenta personer och sedan ge dem frihet att göra sitt bästa. Kritiken ovan talar för att polisens verklighet befinner sig långt ifrån det.

En krampaktig ledarskapskultur kan uppstå på olika sätt. Det mest beprövade inom svensk förvaltning har varit att utkräva värdegrundsbekännelse på alla nivåer inom en organisation. Arbetsmoral och effektivitet har på många håll fått konkurrens av förmågan att tala på rätt sätt, att vid de tillfällen som bjuds visa att man är mer än bara någon som gör sitt jobb riktigt bra.

Rikspolischefen Dan Eliasson satte ribban i somras när han i TV utgjöt sig om en asylsökande som dagar tidigare knivmördat en ung kvinna som arbetade för att ta hand om honom.

"Men också för den enskilde unge killen som begår en sån här förskräcklig händelse. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?"

I går framkom att ensamkommande barn placerats hos en familj där en av sönerna misstänks ha anslutit sig till IS och en annan, som bodde hemma knivhotat sin syster. Den lokala områdespolisens kommentar var:

"En sådan familj kan ju vara väldigt omtänksam, men det känns ändå som att man har fullt upp med sig själv i familjen att hantera de egna problemen."

Vem, med känsla för rätt och plikt, vill arbeta i en organisation där man förväntas uttrycka sig så om den typen av personer? Vem står ut? Många poliser gör det uppenbarligen inte.

Poliser skall förstås inte vara råskinn, empati är ett måste när man har laglig rätt att utöva våld. Men vem attraheras av dagens polisorganisation? De som tror på fluffsnacket och de som inte har någon annanstans att ta vägen.