Vi måste tala om nationen
Men det går också att tolka utspelet som att kosmopolitiskt tänkande blivit vanligare bland svenska, borgerliga politiker. Synen på nationalstaten har förändrats, och tydligast är det i Centerpartiets förslag till nytt idéprogram. När C föreslår fri invandring är motiven frihet och mångkultur. Men i grunden finns centerns ideal om globalitet; ”ett tillstånd där vi alla blir världsmedborgare (?) Nationsgränser och nationer som begrepp minskar i värde. Centerpartiet välkomnar denna utveckling.”
Att svenska, borgerliga politiker vänder sig mot nationalstaten och i stället vill se sig som världsmedborgare i en globalitet är ganska nytt. Till vänster har det alltid funnits grupper som velat montera ned nationalstaterna och förenas i Internationalen. Borgerliga politiker har efter andra världskriget av lätt insedda skäl inte velat elda på nationalistiska känslor, men de har inte heller längtat efter nationalstatens undergång. Förrän nu.
Troligtvis beror det både på den faktiska utvecklingen och idédebatten. För globaliseringen är ett faktum. Internet och bättre fysiska kommunikationer får världen att krympa. Varor, människor, idéer och kultur rör sig alltmer gränslöst över jordklotet – det stämmer att nationerna minskar i betydelse. Utvecklingen pekar mot upplösta nationalstater, men vi är inte där än.
Många önskar att nationalstaterna redan var begravda, och det påverkar idédebatten. Nationalism som ideologi korrumperades fullständigt av nazismen. Få har dock ifrågasatt nationalstaten, eftersom den förknippas med liberal demokrati. Visioner om global demokrati och världsregering är extremt svåra att genomföra. Hur kompromissar man mellan motstående intressen på världsnivå? Om andra värderingar än den svenska majoritetens vinner i världsvalen, kan vi tvingas att ge upp sådant som äganderätt, yttrandefrihet eller rättigheter för kvinnor och homosexuella? Hur flyr man en förtryckande världsregering?
Sådana frågor undviker globalitetsförespråkarna. De tar i stället motviljan mot nationalismen som blev arvet efter nazismen och skruvar den hårt, för att komma åt själva nationalstaten. Så skriver europeiska intellektuella efter David Camerons EU-kritiska tal att det enda alternativet till ett federalistiskt och integrerat EU är barbari, sönderfall och kaos (Expressen 28/1). Så klistrar Henrik Arnstad etiketten ”fascism” på alla strävanden att värna det nationellt särpräglade, men även på uppfattningen att nationen håller på att gå under (DN-chatt 28/1). Globaliseringen kommer som sagt troligen att leda till nationalstaternas upplösande på sikt, men välkomnar man inte detta är man "fascist”.
Att vissa svenska, borgerliga politiker tycks ha sagt adjö till nationalstaten bryter upp höger-vänsterskalan. Bland dem som fortfarande räknar med och tror på nationalstaten finns både socialdemokrater och borgerliga. Kännetecken är viljan till ett starkt försvar och en reglerad invandring.
De övriga har rusat in i framtiden i förväg. Radikala liberaler och socialister i båda blocken anser sig redan vara världsmedborgare i den nya, sköna värld där invandring inte är en politisk fråga (det finns ju inga nationsgränser) och där ”försvaret är ett särintresse” som handlar om arbetstillfällen och försvarsindustri (vi har ju inget att försvara). Återstår att se om några väljare vill rusa med in i framtiden och rösta på politiker som har tagit farväl av nationalstaten.
