Annons

Vilket problem löser man?

Ulf Kristersson har förstås rätt. Han har en skyldighet att gå fram med den regering som ligger så nära hans vallöfte som möjligt. Ebba Bush Thor går lika politiskt skadelös oavsett hur riksdagens kammare röstar i morgon. Sedan får andra partier hantera sina förtroendefrågor bäst de kan.
Ledare • Publicerad 13 november 2018
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Och de försöker förvisso med allt de har. Både Annie Lööf och Jan Björklund vill att Lööf skall få ett sonderingsuppdrag för att utröna möjligheterna för en konstruktion där allianspartierna (men i realiteten endast Centern och Liberalerna) kan regera i någon form av samverkan med Socialdemokraterna och kanske även Miljöpartiet.

Foto: Stina Stjernkvist/TT

Allt för att hålla Sverigedemokraterna utan ”inflytande”, det vill säga även utan möjlighet att påverka något ens med nedlagda röster. Det har man hamrat in såsom en demokratisk nödvändighet.

Annons

Men en fråga i allt detta hänger alltjämt obesvarad av förespråkarna för en sådan mitten-socialdemokratisk lösning: En sådan brett blocköverskridande sak är ju till sin natur något som skall tillgripas när det är fråga om nationell kris, eller åtminstone någon form av problem som är så allvarligt att normal politisk logik och praxis får lov att maka på sig. Centern och Liberalerna anser uppenbarligen att det senare är fallet i dag. Det står de fritt att ha den uppfattningen. Men det finns också något mycket viktigt inom ramen för den hållningen som de missar eller avstår från att redovisa.

Det är mycket enkelt: vad är det för ett problem som de anser att de löser under mandatperioden?

Problemet är ju uppenbarligen att Sverigedemokraterna är så stora att det inte går att ha en borgerlig regering, eftersom den åtminstone bitvis kommer att behöva ta passivt stöd från Jimmie Åkesson et consortes. Rimligtvis ligger alltså i resonemanget att det problemet – Sverigedemokraternas storlek – kommer att försvinna till nästa val 2022. Och det tack vare att Socialdemokraterna och mittenpartierna samarbetar.

Orsakssambandet är minst sagt höljt i dunkel. Och ingen av förespråkarna för den där ”lösningen” verkar särskilt villig att skingra dimmorna. Men det behövs. För det är knappast givet för andra varför problemet Sverigedemokraterna skulle sjunka undan under den kommande mandatperioden för att Socialdemokraterna och mitten har gått samman till ett de facto-block i riksdagen. De flesta som har ett öga öppet mot svensk politik skulle snarare säga att effekten blir den motsatta, att Sverigedemokraterna ökar till 2022.

Anledningen till att det där inte så gärna diskuteras är förstås att alla vet att ”lösningen” inte är en lösning. Inte i substantiell politisk mening. Det enda den löser är ett antal toppolitikers och opinionsbildares ångest inför att behöva hantera konsekvensen av sina oförenliga ståndpunkter. Det är alltså inte ett nationellt problem det är frågan om utan ett politiskt i ordets mest inskränkta mening.

I den mån några av den breda mittenvänsterns tillskyndare tror sig angripa en parlamentarisk knut har de fel, de bidrar tvärtom till att dra åt knuten ytterligare till 2022. Det beklämmande är att de flesta av dem, nästan alla, förstås inser det. Men de föredrar ändå att skjuta allt jobbigt framför sig, mer än gärna i fyra år. Det är vad allt handlar om i morgondagens omröstning.

Fredrik HaageSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons