Vilks visning avslöjar särbehandling

Ledare Artikeln publicerades

Konstnären och professorn i konstteori Lars Vilks har placerat sig i centrum av debatten om yttrandefrihet, med fara för sitt eget liv. Han har inte bara hotats, utan också nyligen attackerats under en föreläsning på Uppsala universitet och fått ovälkommet besök av attentatsmän som försökt bränna ned hans hus. Även åhörare under föreläsningen trakasserades av den ilskna mobb som skanderade "Allahu akhbar" under seminariet.

Smålandsposten har som flera andra tidningar markerat allvaret i att våld används för att begränsa det fria ordet. Det är inte bara ett angrepp mot Vilks, utan mot det öppna samhället. Mot oss alla.

Som Sydsvenskan i en ledare så riktigt påtalar säger Vilks själv det som behöver sägas: "De som attackerar mig är extremister och sådana får man inte ge vika för. Sedan får man inte blanda ihop dessa extremister med vanliga muslimer."

Landets ledande publicister har en del att lära på den punkten. Som Paula Neuding, chefredaktör på Magasinet Neo, och Johan Lundberg, chefredaktör på Axess lyfter fram i Dagens Nyheter sviker en stor del av det svenska etablissemanget yttrandefriheten och upplysningens värderingar. Många har istället valt att fördöma konstnären och förringa hotbilden.

Alla partiledare har tagit avstånd från attackerna mot Vilks och betonat vikten av yttrandefrihet. S-ledaren Mona Sahlin kan tas som exempel. Hon understryker att det inte finns några reservationer i hennes svar. "Man kan tycka vad man vill om konst. Men det har inget med Lars Vilks rätt att uttrycka sig att göra – och vår skyldighet att stå upp och försvara den", säger hon till Sydsvenskan.

Men det finns undantag. Vänsterpartiets ledare Lars Ohly markerar att Vilks syftar till att stärka rasismen och islamofobin genom sin konst. Miljöpartiets Peter Eriksson kopplar i sin tur samman Vilks visning med ord som korkat, onödigt osmakligt och dumt.

Något blir fel när man särbehandlar människor utifrån grupptillhörighet. Vi upphör att vara jämlikar. Ska medlemmar i kristna trossamfund också betraktas som offer mot bakgrund av att de saknar en stark röst i offentligheten? Vilks kränker ju även kristna heliga symboler. Som när han visar Andres Serranos "Piss Christ", ett krucifix i plast nedsänkt i ett glas med urin. Och när Elisabeth Ohlson Wallin skildrar kristendomen som hatets religion och lägger två nakna män ovanpå varandra i närheten av Jaffaporten i Jerusalem, var är Lars Ohly då? Var är alla publicister som försvarar de kristna som upplever sig kränkta av nakenscener på heliga platser. Var fanns de ömmande orden om sårade känslor när Ecce Homo ställdes ut i riksdagen? Vissa grupper ska uppenbarligen värnas mer än andra.

Vi måste självklart kunna tala om konsten. Ha åsikter om den. Ta avstånd, hylla eller bara gå förbi. Vi måste också inse att det sällan eller aldrig är oklanderliga personer som testar yttrandefrihetens gränser. Men den estetiska diskussionen har sin tid och sitt rum. Hot och våld får aldrig ursäktas eller förklaras bort för att konsten inte faller oss i smaken.