Vinter-OS – nej tack

Ledare Artikeln publicerades

 

Foto: Ulf Palm / TT

Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) har fått klartecken från regeringen att ansöka om vinter-OS 2026. Tanken är att spelen skall gå av stapeln i Stockholm, Falun och Åre, men även i den lettiska staden Sigulda. Den enda kvarvarande konkurrenten är Italien som vill arrangera OS i Milano och Cortina.

Finansminister Magdalena Andersson framhåller att det är SOK som bär det ekonomiska ansvaret för ett eventuellt vinter-OS och att regeringen tvår sina händer: ”Vi ger inga ekonomiska garantier överhuvudtaget”.

Budgeten, som uppgår till lite drygt tretton miljarder kronor, kalkylerar inte heller med statligt eller kommunalt stöd utan bygger på bidrag från Internationella Olympiska Kommittén, medel från privata intressenter och inkomster från biljettförsäljning.

Det finns likväl anledning att misstänka att evenemanget inte blir gratis för det offentliga om Sverige får anordna det och att en del av notan därmed ändå hamnar i skattebetalarnas knä. Här bör först och främst nämnas säkerheten, som regeringen lovat att garantera och som tveklöst för med sig omfattande merkostnader.

Ett allvarligare problem i sammanhanget är att budgeten med största sannolikhet är underdimensionerad. Enligt Tommy Andersson, professor i turismekonomi vid Göteborgs universitet, kommer den helt säkert att spricka givet att den på en och samma gång är för snålt tilltagen och överoptimistisk: ”Det är så himla onödigt att det alltid bluffas fram en minimibudget som aldrig hålls. Dessutom räknas de framtida intäkterna för högt, enbart för att kunna visa på plus”.

Tidigare vinter-OS styrker onekligen hans resonemang. De fyra senaste, i Salt Lake City, Turin, Vancouver och Sotji, gick alla över budget. Sotji rejält så eftersom kalaset kom att gå lös på över femtioen miljarder dollar, till skillnad från de drygt tio miljarder dollar som det ursprungligen förväntades kosta. Under perioden 1960–2010 blev vinter-OS i snitt två till tre gånger dyrare än beräknat.

Tommy Andersson har också menat att OS naturligen kostar att arrangera och ”måste få kosta om man vill att folk ska minnas det som en fest”. Frågan är bara vad vi får för pengarna och hur de annars skulle kunna spenderas.

Att resten av världen skall bjudas på en minnesvärd fest är inte ett motiv som är gott nog, och den inhemska turistnäringen får inte per automatik ett långsiktigt uppsving för att Sverige ordnar OS – för det måste vidare insatser till.

I OS-drömmens botten ligger på ett eller annat sätt ofta nationella prestigeambitioner. Man vill ”sätta Sverige på kartan”, stå i centrum och gassa sig i omvärldens uppmärksamhet. Inte heller detta duger som motiv med tanke på att det handlar om ett kort ögonblick i solen, till ett högt pris per stråle. De offentliga resurser som några veckors internationell berömmelse ofrånkomligen kommer att ta i anspråk kan användas till mycket mer varaktiga och angelägna ting. Låt vara att de inte är tillnärmelsevis lika spektakulära eller festliga som ett vinter-OS.