Visa allt för Onkel Sam
Nästan alla som ansöker om visum till USA, exempelvis för längre resor, måste nu lämna information om sina konton och användarnamn hos en rad sociala medier, som Facebook, Twitter och Youtube. Liksom om sina e-postadresser och telefonnummer. Över hela linjen fem år tillbaka i tiden. Närmare femton miljoner människor per år berörs av dessa bestämmelser, som tidigare varit förbehållna personer utvalda för extra granskning.
Givet hur spöket verkat i det förflutna lär det bara vara en tidsfråga innan även de korttidsresenärer som ansöker om inresetillstånd via det elektroniska systemet ESTA tvingas göra samma integritetsuppoffring. Övervakning och kontroll tenderar nämligen att föda mer övervakning och kontroll – utvecklingen blir självförstärkande och i allt högre grad frikopplad från verkligheten.
Spöket har som bekant inte heller underlåtit att gissla EU, där ministerrådets nuvarande ordförande Finland för ett tag sedan ville utvidga lagringen av data om resenärer från flyg till fartyg och internationella snabbtåg. Utöver det kan nämnas ministerrådets fäbless för obligatoriska biometriska identitetskort med fingeravtryck. Och Europaparlamentets beslut om den gigantiska biometriska databasen Common Identity Repository, som kommer att förbinda ett antal andra databaser och innehålla både fingeravtryck och inskannade ansikten.
I såväl Europa som Nordamerika kläs de integritetskränkande åtgärderna i brottsbekämpningens och säkerhetens skrud. USA:s utrikesdepartement har apropå det nya regelverket för visumansökningar uppgivit att man ständigt söker efter sätt ”att förbättra våra granskningsförfaranden för att skydda amerikanska medborgare, och samtidigt understödja legitimt resande till USA”.
Makthavarnas strävanden har med rätta ifrågasatts på båda sidor av Atlanten. I USA har kritiker menat att uppsikten över sociala medier föranleder självcensur på Internet och att det saknas bevis för att den skulle ha avsedd effekt. I EU har de biometriska identitetskortens fingeravtryck beskrivits som obefogade och ovidkommande.
Det grundläggande problemet är förstås att stora mängder uppgifter om människor som inte gjort någonting fel och inte är brottsmisstänkta sparas i ganska oklart syfte. Det rastlösa och alltmer vidsträckta inhämtandet av information har blivit en fix idé, som i förlängningen riskerar att få oönskade och ödesdigra konsekvenser.
Tyvärr finns ingen vändpunkt i sikte. Varken EU:s eller USA:s planer för framtiden tyder på att vurmen för kontroll och övervakning kommer att mattas av – snarare tvärtom. Spöket vandrar vidare, med allt ljudligare och tyngre kedjor.
