Yttrandefrihetens fräcka fågel

Ledare Artikeln publicerades
Foto: Peter Power

De är kanariefåglarna. Med den bilden avses det förmoderna tricket att gå in i gruvschakt med en kanariefågel i en bur och se vad som händer. Om fågeln tuppade av fanns det förmodligen giftig gas i gruvgången och då var det bara att springa ut.

Komiker sägs vara kanariefåglar. Om de råkar illa ut för vad de skämtar om, då skall man vara vaksam på vad för slags väderomslag som är på gång i samhället. Då är det något som inte står rätt till i åsiktsklimatet.

”Sticks and stones” heter den Netflixshow som kanske är det politiskt mest brännbara de visar just nu. Komikern Dave Chappelle utmanar den förhärskande politiska korrektheten i USA och driver med hbtq- och kränkthetskultur. Men vad som får folk att gapa är inte bara skämten utan själva det faktum att han alltjämt får ha sitt program kvar.

Man är nämligen så van vid att ”uppkäftiga” komiker stöts ut av trycket från den progressiva vänstern att något annat numera bryter mönstret.

Jerry Seinfeld var bland de tidigaste att sky denna smitta. För flera år sedan förklarade han att han inte längre ville uppträda på universitet. De politiskt medvetna studenterna blev kränkta av i princip allt.

Seinfeld hör till den förmögna skara som har råd att låta bli. Andra riskerar något. Norm Macdonald, USA:s kanske störste komiske geni, använde uttrycken ”retarded” (efterbliven) och ”downs syndrome” och blev snabbt utsatt för ett drev och avbokad från ett framträdande i teve. Ironiskt nog var hans planerade show just på Netflix i fara. I ett vämjeligt inslag i programmet The View tvingades han underkasta sig en förnedrande uppläxning av de fyra programledarna och återkommande be om ursäkt för sitt ordval.

Enligt uppgift från hans nära omgivning var Macdonald häpen och förkrossad under händelseförloppet. Kollegan Roseanne Barr gick bara några månader tidigare i självmordstankar efter att fått sin karriär detroniserad av en avsiktligt misstolkad tweet.

Och så vidare. Begreppet ”äggskalskomiker” har nu uppstått i USA. Alltså sådana komiker som inte längre vågar fylla sin egentliga uppgift att brottas med det kulturellt känsliga.

Det här är inte bara ett av många tidstecken på att yttrandefriheten inte mår bra. Det är det kanske viktigaste tecknet av dem alla. Klassicisten Victor Davis Hanson har pekat på komedins fundamentala betydelse för den västerländska identiteten. När grekerna tog sig för att bygga amfiteatrar var det inte bara tragedier som uppfördes utan också komedier. Skarpa, upprörande och samhällskritiska. Det var tillåtet att driva med etablerad konvenans. Men hade motsvarande uppförts i Egypten eller Persien hade författarna blivit ett huvud kortare.

Skrattet, reflektionen och individualiteten hör ihop. En sammansättning som hållit den västerländska yttrandefriheten vid liv. För svensk del bör vi förstås fråga oss: Vad är det vi inte tillåts att driva med? Komikern Aron Flam har vittnat om hur hans skämt om feminism och andra kor som hålls heliga av vänstern konsekvent ströks av cheferna när han jobbade för Sveriges Television. En slump eller ett tidstecken?