• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

"Ge förtryckaren sparken"

Livsstil 2008-09-11 | Uppdaterad 2008-09-15

Lars Einar Engström.

Inte av sitt arbete, men som representant för en manlig, inarbetad struktur, som såväl lönemässigt som attitydmässigt hindrat kvinnor från att komma in i maktens imperium. Med boken En sexists bekännelser (2005) lutade han sig ut ur kostymen och skapade debatt i medierna: Män förtrycker kvinnor, så är det, hävdade han, utan att skona sig själv. Och det är värre än man kan tro i företagsvärlden och affärsvärlden, menade han.
Så sent som i somras gick han till debatt i Aftonbladet (16 juli) och föreslog att skilsmässa kan vara svaret på bättre jämställdhet för kvinnor.
”Många, alltför många, av de unga män jag träffar i näringslivet i dag, tänker och tycker på samma sätt som jag gjorde när det gäller manligt och kvinnligt. Det är samma snack och samma fördomar.” Citat ur En sexists bekännelser.
Själv erkände Lars Einar Engström utan omsvep att han varit och är en del av den förtryckande strukturen, men att han vaknade upp och ville förändra.
– Det är svårt att ställa om sig när man spelat med i över 50 år. Spelat med förresten, jag har inte spelat med. Jag har varit mig själv, i grunden en sexist som trott sig vara någonting annat. Jag har många gånger varit med om att välja bort kvinnor med den bästa kompetensen i rekryteringsärenden. Jag har nonchalerat kvinnor som har talat på möten.
Lars Einar Engström skapade mycket riktigt debatt med sin bok, men han blev förhållandevis väl mött, påhejad av bland andra Linda Skugge.
Sedan En sexists bekännelser kom ut har han också givit ut en karriärhandbok för unga kvinnor, i samarbete med kvinnorna själva. I båda hans böcker har han intervjuat kvinnor i olika åldrar för att belysa både fördomar och möjligheter till avancemang för kvinnor i en traditionellt manlig värld.
Jag träffade Lars Einar Engström sex våningar upp på Östermalmskontoret Jämställdhetsbolaget, som han var med och startade och som drivs av Pernilla Lovén och Malin Bonin. Ett bolag som ingår i Linqsearchgruppen, ett rekryteringsföretag med tydlig jämställdhetsprofil och där Lars Einar sitter i styrelsen.
Hur har det gått efter en Sexists bekännelser, och vad har hänt under de här tre åren?
– Det har gått oväntat bra med boken. Den är inne på tredje nytrycket. Förra året släpptes boken i Danmark och Island, och den har kommit ut även i England och USA. Men det är för tidigt att säga något om reaktionerna där. Jag har sedan utgivningen hållit 60–70 föreläsningar och medverkat på seminarier. Intresset i Danmark var för övrigt stort. Förlaget (Aschenhough) sålde 2 000 exemplar på 16 dagar. På releasepartyt kom Hanne Vibeke Holst och satte sig jämte mig, jag blev ganska nervös. Tänkte att hon kanske ville skälla ut mig. I stället sa hon: Det här är den viktigaste bok som har kommit ut i Danmark på länge!
Ja, det säger ju också en del om jämställdhetsläget. Men hur reagerade egentligen dina kolleger inom näringslivet när du bekände hur illa ställt det var (är)? Du tog upp väldigt obekväma och direkt nedslående exempel på det manliga kollegiets ”syndarlista”, fast du namngav ingen ...
– Jag fick faktiskt mycket beröm. De flesta reagerade mest positivt. ”Fan, Engström, det där med boken, det var ju bra.” Eller som någon uttryckte det: ”Det där var en smart affärsidé.”
Du försökte få med väldigt mycket i boken på få sidor. Det känns som att du snabbt går vidare från en synpunkt till en annan.
– Från början var boken på 300 sidor och från början hade jag med namnen på företag, men förlaget ville att jag skulle ta bort företagsnamnen och att jag skulle banta ned. I dag är jag glad att jag gick med på det, färre hade orkat med att läsa.
I slutordet på en Sexists bekännelser skriver du att du känner skuldkänslor för att du vaknade så sent.
– Ja. Jag hade aldrig funderat över min mansroll. Aldrig tyckt att det var nåt konstigt med att vi män tjänar mer än kvinnor.
Vad fick dig att vakna upp och fundera?
– Runt 2002–2003 jobbade jag på ett företag som hade problem med sexuella trakasserier. Det var mycket debatt just då, och sedan har jag en dotter som vid den tiden fick mig att fundera extra: Tanken på att hon kunde bli trakasserad ...
Du hävdar bestämtatt det är män som förtrycker kvinnor, även om du medger att kvinnor kan ta till härskartekniker. För din egen del pekar du på din mammas roll som uppfostrare och karriärskvinna. Du skriver inte så smickrande om henne och ger henne epitetet sexistisk.
– Ja, min kvinnosyn var direkt präglad av henne. Hon lärde mig att det fanns två sorters flickor, de fina flickorna och de dåliga. De fina flickorna höll på sig och det var dem man gifte sig med. När jag var i femtioårsåldern fick jag en chock. Av en ren händelse fick jag reda på att mina syskon egentligen är mina halvsyskon. Vi tre barn hade alltså tre olika pappor, det betydde ju att min mamma själv hade varit en ”dålig” flicka...Bilden av den heliga modern krackelerade.
En sexists bekännelser kom ut efter din mammas bortgång. Hade du vågat skriva som du skriver om hon varit i livet?
– Nej.
Du förespråkar att kvinnor ska ta sig in i männens imperium på männens villkor (språk, klädsel etc) för att förändra inifrån. I Handboken upprepar du budskapet. Finns det inte en risk med att de ”manligt” drillade karriärkvinnorna på sitt sätt blir hjärntvättade (så som du anser att vi alla blir hjärntvättade i våra könsroller) och blir det då någon förändring?
– Kanske ingen förändring på kort sikt, men jag ser ingen annan väg. Jag tvivlar på att männen kommer förändra sig självmant.
Jag tänker på en av OS-medaljörerna, guldpojken från Jamaica som efter sprinterloppet fick frågan om hur det kändes och svarade ungefär: ”Egentligen vill jag gråta. Men det går ju inte, jag är ju man.” I båda dina böcker får man klart för sig att en uppmjukning, det vill säga mer plats för känslor i ledningsgrupper är både önskvärt men samtidigt inte alls gångbart, hur går det ihop?
– Det har blivit bättre än för 20 år sedan men visst, vi män är ju uppfostrade och inlärda i att hålla tillbaka alla känslor utom aggressivitet, som ju är positivt i männens värld. Jag tror att om fler män, till exempel jag, pratar om frågan så kan det bli gångbart men det är samma sak här, det tar tid.
Anser du fortfarande att kvotering är botemedlet för att få in fler kvinnor på vd-poster?
– Inte på vd-poster, men i styrelser.
I det sammanhanget: du ger rådet att kvinnor helst inte ska ha kjol, klä sig i mörka kläder, dress etcetera. Är inte det att cementera i stället för att bryta upp fördomar?
– Jo det är det, men eftersom vi alltid i rekryteringssammanhang och vid möten först bedöms utifrån klädsel så är det viktigt hur du är klädd. Så har det ju alltid varit och kommer så att förbli.
Hur ser du på hushållsnära tjänster?
– Det är ett sätt att säga att vi inte lever i jämställda förhållanden. Man flyttar över ett ”problem” från en grupp till en annan. För övrigt vill jag säga att vi har en näringslivsminister som borde åka tillbaka till Robertsfors! Hon pratar om livspusslet som måste lösas och det hon föreslår är egentligen en städerska...
Du skrev i första boken att män egentligen inte kan vara feminister.På min fråga nyss om en man kan vara feminist svarade du faktiskt ja. Är det ja eller nej?
– Jag har ändrat mig! Det där att män inte kan vara feminister var det mest korkade jag sagt eller skrivit. Jag skäms.
Till sist: Hur länge till kommer du att kalla dig sexist? Vore det inte skönt att byta epitet?
– Jo, jag är trött på det själv!

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: