Lobbyn

Alla kan inte arbeta nio till fem!

Lobbyn Artikeln publicerades

”Snabblivade tider kräver en helt annan närvaro”. Citatet handlar om närvaro i sociala medier, men kan även passa in på partiernas närvaro – eller brist på – i den verklighet som arbetarklassen i vid bemärkelse lever i.

Nästa fullmäktige i Växjö avgörs ett förslag från S och V om ”bra barnomsorg när det behövs”, det vill säga på tider när föräldrar arbetar för att kunna försörja sig och barnen. Det kan tyckas självklart att så ska det vara, men det har visat sig att det finns starkt motstånd; de borgerliga avslår motionen samtidigt som man kan tänka sig utreda behovet av barnomsorg på helger och kvällar.
Jag pratade med representanter för Vårdförbundet. De har cirka 900 medlemmar anställda på sjukhuset i Växjö. Nästan alla arbetar på obekväma tider. Sjukhuset är öppet dygnet runt och här arbetar många som har barn, förstås!, många ensamstående och flertalet är kvinnor.
Tänk om alla dessa skulle gå till arbetsgivaren landstinget och kräva att få arbeta nio till fem!
Nej, lägg ner motståndet! Inse att folk måste arbeta på alla tider på dygnet och att det inte är något suspekt utan helt nödvändigt om service, vård, transporter ska fungera. Men det krävs reformer för att medborgare med oregelbundna tider och nattscheman ska få möjligheter att arbeta i trygg förvissning om att barnomsorgen fungerar. Man ska slippa vara beroende av tillfälliga lösningar. Alla tjänar på det, inklusive arbetslinjen.
Ser man historiskt på barnomsorg, så krävdes det mycken kamp för att få genomslag för ”dagis åt alla”. Fortfarande gäller det dock bara dagtid. Kvinnor i arbetarklassen har alltid måst arbeta och har alltid haft huvudansvar för barnen. Svårigheten att kombinera detta ledde inte fram till frivillig framväxt av barnomsorg från samhällets sida. Kvinnor fick lösa det bäst de kunde. Deltidsarbetet är ett resultat som ger effekter i form av dåliga pensioner och sämre löner.
Jag tolkar motståndet mot ”nattis” som strukturellt. Det finns en tråd bakåt, som säger att kvinnor behövs så väl i till exempel vården, dygnet runt, för sjuk kan bli när som helst. Men det ska inte märkas, inte sätta några spår i samhällets service.
Enligt SvD (25/2) finns möjligheten till vårdnadsbidrag i 104 kommuner i Sverige. Av de som sökt (ett fåtal mot tänkt) är 91 procent kvinnor och 30 procent med utländsk bakgrund. Jag rackar aldrig ner på dem som har sökt bidraget ifråga, men man måste ju inse att det ofta handlar om brist på alternativ; brist på arbete, brist på barnomsorg på oregelbundna tider är möjliga förklaringar till att man väljer ett litet bidrag i stället för lön och oberoende. Om man inte är välbeställd förstås, men även de ivrigaste tillskyndarna av bidraget medger nu att det inte har varit attraktivt.
På fullmäktige i februari hade S plus V en motion om ”större individuell frihet i äldreomsorgen”. Det handlar bland annat om att kunna välja hur man vill bo efter 90, utan att en myndighet ska bedöma behovet. Vill man bo med andra människor för att komma undan otrygghet och ensamhet, så ska det vara okej. Det sa den borgerliga majoriteten nej till. Det verkar som man tycker att valfriheten är genomförd i och med att det finns några olika bolag att välja på förutom kommunen. Den reella valfriheten, det vill säga innehållet i vård och omsorg är man inte beredd att släppa makten över till individen.
Jag tror att om Växjö kommun ska fortsätta vara attraktiv för nya medborgare, varifrån de än kommer, så måste politikens närvaro i medborgarnas verklighet vara beredd till snabba förändringar. De gamla strukturerna håller inte. Det gäller både omsorg om barn och äldre.
CARIN HÖGSTEDT