Det som en gång var Emigrantinstitutet

Förr, när någon lämnade jordelivet, skrevs en likpredikan, som ofta hyllade den avlidne. Det fanns också de som skrev från en annan vinkel än den ­härskande sidan och för att inte häckla så kunde det göras som ett kåseri

Kanske är det nu dags att i?stället för en lik­predikan framföra ett kåseri, kopplat till den avsomnade verksam­heten i Emigrantinstitutet. En verksamhet som övergått till den hembygdsorienterade Kulturparken, efter att ett avtal tecknats, som det säkert kommer att funderas över och som kanske till och med kommer att rivas upp av externa krafter.

Först sa man upp alla som kunde något, ­skickade hem dem på ett sätt som utomstående inte ens önskar sina ­ovänner. Sedan klagade man på att de inte sam­arbetade.

När man behövde stöd i vissa frågor delade man ut förmåner till dem som var vänner till institutet, och samma vänner talade­ gärna om för andra att kultur(parken) är fint och att föredra.

Man blev förvånad när någon hämtade sitt ­material som de ägde, efter att överenskommelse­ om tid och plats gjorts med styrelseledamot. Då stod herrarna där och talade om både det ena och det andra, ­kastade beskyllningar på både den ena och den andra, till och med ­tidningen skrev hur befängt andra uppträtt.

Sedan visar det sig att allt var överenskommet på rätt sätt och någon ursäkt kom det inte utan man fortsatte tala ­ om märkliga omständigheter.

Att Kulturparken inte vet vad de får för anslag för att bedriva verksamheten tycks inte störa, men för säkerhets skull säljer Smålands museum ­museibyggnaden för två miljoner kronor så klarar man sig en tid. Sedan kommer petitesser­ som servrar och telefoner, städning och allmän röra säkert att klaras av och upp ur askan, som en fågel Fenix, kommer det som alla väntat på, den stora turist­magneten Utvandrarnas hus att uppstå.

Eller finns det så mycket kvar, finns det kompetens att skilja på arkiv och bibliotek, kommer det att gå att producera utställningar som lockar eller kommer turisten att åka till Ljuder eller Hovmantorp eller varifrån familjen kom, för mycket av arkiven är ju borta och det som finns kvar kan ingen hitta i så det finns inget som lockar till Växjö.

Man kan undra om det blir några vänner kvar eller om de gör som vissa, reser till Tyskland i?stället, där finns mycket att titta på. Kanske lite elakt, lite negativt, men det är kanske så man blir när man följt turerna kring det nya, det minimalistiska som präglar den kommande verksamheten.

Kanske kommer jag på besök, väntar först på att öppettider och de nya entrepriserna ska fast­ställas. Kommer du?

MATS AHLGREN