Lobbyn

Kvinnorna är inga skönhetsobjekt

Lobbyn
Foto:

Artikeln publicerades 22 maj 2013.

I Smålandsposten på lobbysidan, angriper Feminister Marianne Lindberg De Geers skulpturgrupp, som i folkmun kallas bronskvinnorna, men har titeln Jag tänker på mig själv för att vara ful och förfula miljön. Och att konstverket till skillnad från den nya kommunentrén och konserthuset är något som misspryder det offentliga rummet. Inget sägs om att bronskvinnorna kan ha något annat syfte, som att förmedla ett budskap, eller att man skulle vilja byta ut konstverket mot något annat vackrare.
Man nämner inget om att det redan finns ett konstverk mellan konsthallen och konserthuset, Legend i glas, av Vicke Lindstrand.

Skönhetsupplevelser är viktiga.Men konst kan ha och har oftast i dagens samtidskonst andra funktioner än att ge oss en skönhetsupplevelse. En statlig offentlig utredning betonar detta när man poängterar att upplevelse av skönhet bara är en av minst tre andra funktioner som offentlig konst kan ha och konstaterar Konst kan på dessa och andra sätt bidra till vad som lite platt kan kallas trivsel. (Konst i offentlig miljö. SOU 1995: 18, s.23.).
Feministerna anser även att bronskvinnorna visar upp en ful kvinnobild. Kent Olsson instämmer i detta. Men insändaren Eva Petersson tycker att det är bra att även visa upp normala vanliga kvinnor i konsten så att det går att känna igen sig i dem. Men varken hon eller andra som kommenterat skulpturen utifrån detta perspektiv har förstått att bronskvinnorna inte alls är avbilder av normala vanliga kvinnor. De visar i stället upp två sjuka människor då konstnären gjort ett alternativt självporträtt och avbildat sig själv i två versioner med ätstörningar, bland annat anorexia. Konstnärens ansikte finns på båda skulpturerna.

Enligt migså står konstverket som referens till konsthallens verksamhet. Detta förfarande är inget ovanligt för historiskt har man ofta placerat konstverk utanför en byggnad för att representera och symbolisera den. Skillnaden här, och kanske misstaget, var att man inte köpte in ett nytt konstverk som gjorts specifikt för denna plats. För bronskvinnorna stod tillfälligt i Wanås skulpturpark under en utställning innan det 2006 köptes in av Växjö för placering utanför konsthallen.
Bronskvinnorna var alltså inte tänkta för Växjö eller Växjö konsthall när Marianne Lindberg De Geer gjorde dem. Detta till skillnad mot till exempel konsten runt Växjösjön, Art site.
Bronskvinnorna är ett samtidskonstverk skapat av en samtidskonstnär och det är här deras direkta koppling till konsthallen ligger som säger sig visa samtidskonst. Men vilket annat samtidskonstverk hade gett samma effekt.

Bronskvinnorna ärlite krävande för man behöver kunskap om konst och om detta konstverk specifikt. Det är inte tänkt att vara ett skönhetsobjekt och bedömas vara vackert eller fult då innehållet är primärt och det estetiska sekundärt. (Lars Vilks, ART, 2011, s. 138). Att därför enbart fokusera på skönhet gör att man missar budskapet.
I min tolkning är Bronskvinnorna ett bra exempel på socialkritisk samtidskonst då konstverket ställer frågor kring företeelser som ätstörningar, ett högst relevant ämne i dag.
Bronskvinnorna är som en spegel av vår tid, vårt samhälle, och de negativa­ konsekvenser som vårt sätt att leva kan leda till. Ett konstverk med ett viktigt budskap för alla som ser skulpturen.

DAN EKLUND