Låt inga extrempartier få sätta agendan

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 var övriga riksdagspartier överens om att vi inte skulle låta detta nya parti sätta agendan. Det brukade sägas att ett extremparti inte ska påverka vilka frågor vi talar om eller hur vi tar itu med samhällsutmaningarna.

Efter Europaparlamentsvalet och Almedalsveckan står klart att samma förhållningssätt inte gäller hanterandet av Sveriges nya extremparti, Feministiskt initiativ (Fi). Den senaste tiden har flera etablerade partier visat prov på sin skicklighet i trianguleringens konst i förhållande till den radikalfeministiska trenden. I Almedalen sade Social­demokraternas Stefan Löfven sa att Sverige ska bli en feministisk förebild. Folkpartiets Jan Björklund sa att Sverige behöver mer feminism. Miljöpartiets Åsa Romson gick allra längst och påstod i stort sett allt som är dåligt i samhället går att skylla på vita medelålders män.

I tider då få partier driver opinion utan istället drivs av opinionen är det uppenbart att Feministiskt Initiativs framgångar i Europaparlamentsvalet ligger bakom dessa parti­ers nyvunna fokus på feminism. Radikalfeminismen betraktas som något nytt och fräscht. Så pass fräscht att Socialdemokraterna dessutom varmt har välkomnat Fi till sin partigrupp S&D i Europaparlamentet. För oss som förvånades över valsamarbetet med Vänsterpartiet 2010 blir denna, än mer extrema allians högst anmärkningsvärd.

Feministiskt initiativ är ett parti som vill ta beslut­anderätten om barnens omsorg från föräldrarna. Ett parti som vill lägga ner svenska försvaret. Ett parti som vill tvångskvotera i alla företag och styrelser. Ett parti som vill lära ut sexualkunskap till barn i förskolan. Ett parti som vill ha 6-timmars arbetsdag och medborgarlön. Ett parti som vill tvinga alla män att gå i omskolningsläger för sina konsumtionsbeteenden. Ett parti med som förespråkar ofinansierade reformer på flera hundra miljarder. Det är kort sagt ett parti som har noll förankring i verkligheten.

Inte heller slutar problemen i deras radikala reformagenda. De har därtill en skev syn på jämställdhet – där enbart det statistiska utfallet, jämställdhetens kosmetika, spelar roll. Sverige är, enligt detta parti, inte ett land som är särskilt jämställt eftersom vi inte har en situation där män och kvinnor är fördelade med millimeterrättvisa till 50/50-förhållandet i alla delar av samhället.

Vi kristdemokrater delar inte detta förhållningssätt. Vi är stolta över att leva i ett av världens mest jämställda länder där män och kvinnor har lika rättigheter och möjlig­heter. Där vi har förutsättningar att göra de livsval vi själva vill. Men vi vet också att det inte är Fi:s radikalfeminism som vi har att tacka för detta. Det är inte heller deras politik, som ställer grupper mot varandra, som kommer ta Sverige ytterligare steg mot ett jämställt samhälle. Det rödgröna regeringsalternativet, som riskerar bli rödgrönrosa, visar att det har ambition att ge utrymme till dessa radikalfeministiska idéer. Det är oroande att etablerade partier låter ett extremparti sätta agendan.

Sara Skyttedal (KD)

Riksdagskandidat Kronobergs län