Välkommet steg närmare sanningen

Den gångna veckan har mycket av debatten handlat om Wikileaks.org och 92 000 hemliga dokument om kriget i Afghanistan mellan 2004 och 2009. De publiceras av sajten i samarbete med tidningarna New York Times, The Guardian och Der Spiegel. I USA jagas läckan men omvärlden ser något nytt.

Eller gör vi?

I tider då inbäddade journalister står för rapporteringen från krig och oroshärdar känns originaldokumenten befriande uppriktiga. Wikileaks kan inte garantera sanningshalten men låt oss utgå från att dokumenten är autentiska. 92 000 berättelser som inte filtrerats genom pressekreterare och befäl, historier som inte rapporteras från områden som ansetts som strategiskt viktiga.

Jag inbillar mig att jobbet som krigskorrespondent – jag har aldrig själv rapporterat från ett krig – kräver massor av kunskap och kontakter och en långvarig relation till landet man skriver från.

Jag inbillar mig också att väldigt många som rapporterar från krig gör det från hotelllobbyn och inte, som vi lärt oss av Hemingway, från skyttegravarna.

Jag är övertygad om att journalister som inte bara lever tillsammans med soldater i fält utan också är beroende av dem för att hålla sig vid liv rapporterar med dessa förutsättningar framför ögonen. Inte mycket talar för att de rapporterar objektivt om en eldstrid – om de själva och vännerna i förbandet stått på ena sidan.

Och det är här den stora skillnaden syns tydligast. De senaste åren har krigsrapportering i allt högre utsträckning blivit något som offentliga kanaler försöker styra.

Därför är dokumenten välkomna. När vi läser om brutalitet och dubbelspel i Afghanistan är vi en bit närmare sanningen.

Magnus Karlsson