Lördag

"När jag får frågan om jag har några barn, svarar jag att jag har ett änglabarn"

Växjö ,
Det finns mycket tabu kring att prata om ett dödfött barn. Därför vill Josefine Samuelsson vara öppen och berätta om det hon varit med om för att kunna hjälpa andra.
Josefine Samuelsson har tatuerat in siluetten av sin sons ena fot och hand på armen, tillsammans med texten "Your wings were ready but my heart was not".
Foto:
Oscars grav i Tolg som Josefine Samuelsson besöker regelbundet.
Foto:
Änglaklänningar sydda av Josefine Samuelssons bröllopsklänning.
Foto:

För två år sedan födde Josefine Samuelsson en son som inte levde. Det finns mycket tabu kring att prata om ett dödfött barn, därför vill hon öppna upp och berätta för att kunna hjälpa andra. Här är hennes berättelse.

Artikeln publicerades 27 oktober 2017.

"Vi träffades när jag var 18 år, Oscars pappa och jag. Vi ville ha barn tidigt och försökte att få barn efter något år tillsammans. Efter fyra år insåg vi att vi behövde hjälp och läkarundersökningarna visade att jag hade cystor på äggstockarna. Efter operationen försökte vi med provrörsbefruktning.

Det pågick i fyra år, i elva omgångar, i Malmö. Det var tuffa år. Ibland var det bara ett blodprov som skulle tas, då fick vi åka fram och tillbaka till Malmö över dagen. Själva blodprovet tog fem minuter.

Det här frestar på i ett förhållande. Antingen blir man starkare eller så håller det inte.

Vi hade nästan gett upp, men på elfte och sista försöket blev jag gravid. Förstod det inte först, kroppen kändes konstig, men insåg snart att det kunde vara så. Trots att det var lite för tidigt, gjorde jag ett graviditetstest den nionde dagen som visade att jag var gravid. Jag bara skrek ut i telefonen när jag ringde min mamma som var hemma: "Jag är gravid!". Hon hade först svårt att höra vad jag sa eftersom jag ömsom grät och ömsom skrattade.

Vecka sju var första ultraljudet i Malmö. Han var lite liten men hjärtat slog.

Men så kom det blödningar. På gynmottagningen i Växjö hittade de ingen orsak till blödningen och rekommenderade mig att åka hem och vila. Blödningarna fortsatte och vid nästa undersökning, två veckor senare, kom vi fram till att de uppstod när jag bar och lyfte tungt och skulle därför låta bli.

Var fjortonde dag gjordes en rutinmässig undersökning och vi blev inskrivna till barnmorskan. Ett KUB-test med ultraljud och blodprov skulle göras i vecka 13 för att undersöka kromosomavvikelse som kan ge upphov till missbildningar. På ultraljudet såg man fostret, men det låg på ett sätt så mätningarna gick inte att genomföra fullt ut.

Vecka 16 gjordes ett nytt KUB-test och det såg fint ut, inga avvikelser och personalen menade att riskerna inte var så stora när jag hade kommit så långt i graviditeten.

Vecka 17 var det plötsligt svårt att höra hjärtljuden, men de gick att höra.

När jag är tillbaka vecka 20 är det något som inte stämmer. När barnmorskan gör ultraljudet säger hon bara att "Han är stilla". Sedan säger hon inte något mer om vad hon ser, utan att de skulle undersöka lite mer.

När undersökningen var klar berättade läkaren att de inte hittat några hjärtljud.

Beskedet gjorde att jag stängde av mentalt. Jag reste mig upp och allt blev svart och jag föll till golvet. När jag kom på benen igen var allt jag ville det att komma därifrån.

När jag skulle tala om för min mamma, som fanns utanför, fick jag först inte fram ett ljud men sedan kom det: "Barnet är dött". Jag ringde barnets pappa och berättade. Han trodde jag skämtade först och det tog ett tag innan han förstod vad som hänt.

Efter beskedet skulle jag till gynmottagningen samma dag för en undersökning. Satt där i väntrummet bland gravida kvinnor med stora magar. Det var fruktansvärt.

Läkaren berättade att de måste sätta i gång en förlossning. Jag förstod inte först, förfärad insåg jag att jag skulle föda ut det döda barnet. En sjuksköterska gav mig stora vita tabletter som jag skulle svälja. Jag vägrade först, men sköterskan stod på sig och menade att jag var chockad och att jag måste ta tabletterna som skulle aktivera igångsättningen. Jag tog tabletterna och det bokades in en tid för förlossning två dagar senare. Jag fick panik, vita väggar, mitt döda barn. Jag ville bara därifrån, hem.

Jag hade stängt av mina känslor. Ingen fick komma nära mig. Min mamma sa tydligt att det här måste jag göra. Pappa sa att det kommer att ordna sig, det var inte mitt fel att det blev så här. Min sambo sa inte mycket. Han var också chockad.

De två dagarna gick långsamt. Jag sov nästan ingenting, jag bara låg och ville vara ifred.

Vid inskrivningen hade jag lite ont i magen. Jag var på gynavdelningen och det hördes barnskrik i korridoren. En ung sköterska kom in, hon skulle ha hand om mig.

Jag ville inte prata, bara åka hem. Sköterskan gav mig fler tabletter, dropp och andra mediciner för att starta förlossningen. Läkaren var inne, sa inget, kände på magen och gick ut igen. Jag hade massor med frågor kring vad som skulle hända, förlossningen, vad som skulle hända med barnet sedan det fötts, obduktion, begravning. Huvudet var fullt med frågor.

Sköterskan hämtade ett papper och bad mig skriva ner mina frågor och önskemål. Sedan ville hon att jag skulle fokusera på förlossningen. Hon kom in ibland och tog min hand och det kändes bra.

Strax före ett kom värkarbetet i gång. Jag fick panik, trodde jag skulle gå av på mitten, det gjorde så ont. Fick mer morfin och fick frågan om jag ville flyttas till ett förlossningsrum i stället. Men det ville jag inte. Testade att stå. Plötsligt behövde jag gå på toaletten. Sköterskan ville inte att jag skulle gå dit för hon tänkte att barnet var på väg. Men jag menade att vattnet inte hade gått. Men när jag satt mig ner gick vattnet och krystvärkarna kom direkt. Jag höll emot, ville inte släppa taget om barnet. Sköterskan bad att jag skulle komma med till sängen, men jag vägrade. Krystvärkarna pågick. Jag höll emot, barnet skulle inte ut. Sköterskan hämtade små filtar och lade i toaletten och sa att nu kunde jag släppa taget. Jag lydde och tog i och efter första krystvärken var barnet ute.

Sköterskan undrade om jag ville se honom. Det ville jag inte. Hon noterade tiden då barnet föddes och vände sig till mig: "Grattis, barnet finns ju här".

Nyfikenheten tog överhand. Jag tittade försiktigt. Där låg barnet, så litet. Hoppades på att barnet skulle skrika, visste att det inte var möjligt, men hoppades ändå.

Sköterskan klippte navelsträngen och tog barnet och gick iväg för att lägga det i ett kylrum.

Jag ville sitta kvar på toaletten. Kvar var också moderkakan. Jag krystade och krystade. Först 45 minuter efter förlossningen var den ute och jag slapp en operation.

När jag kom tillbaka till sängen satt barnets pappa där. Jag sa att förlossningen är över nu.

Sköterskan berättade att hon skulle bli avlöst, hennes pass var slut. Jag tackade henne. Nästa sköterska ville att jag ska äta något men jag ville bara dricka mineralvatten. Jag var törstig och ville åka hem. Stod på mig och sa att jag skriver ut mig själv. Så utan att någon läkare hade undersökt mig så åkte jag hem.

Tiden efter var väldigt jobbig.

Först efteråt fick jag veta att det var en son, något som min systerson tidigare bestämt hävdat och att han ville att pojken skulle heta Oscar. Oscar obducerades av specialister i Danmark med tanke på att han var så liten. De menade att dödsorsaken kunde vara omständigheter kring diagnosen Vacatrel-syndrom, en sammansättning av olika missbildningar. Oscar saknade en tumme och han hade ett revben för mycket.

När han obducerats skulle han kremeras och begravas.

Jag är kritisk till att man är så ensam i hela den här processen. Jag var deprimerad och hade mycket att bearbeta. Jag fick fråga mig fram till var hans kropp fanns, på sjukhuset, i Danmark eller på bårhuset. Jag önskar att någon hjälpt till med det.

Oscar kremerades och ligger begravd, som jag ville, på kyrkogården i Tolg. Gravplatsen är en ljus plats och jag är där ofta.

Sedan Oscar dog har jag hittat olika föreningar och grupper på nätet som vet mer om barn som dött i magen eller senare. Jag har också fått kontakt med Prematurföreningen Mirakel och skänkt min brudklänning dit. De syr änglaklänningar av bland annat donerade bröllopsklänningar. Min hamnade i Umeå.

När jag får frågan från folk om jag har några barn, svarar jag att jag har ett änglabarn. Tyvärr reagerar många med att säga "förlåt det visste jag inte" och blir generade. Jag säger att det är okej att prata om det och att de gärna får ställa frågor kring det här. Men många tycker att det är svårt. Det finns en skam och skuld kring att föda ett barn som inte lever. Själv har jag brottats mycket med att det skulle vara mitt fel att Oscar dog. Därför var obduktionen viktig.

Oscars pappa och jag delade på oss, efter 10 år tillsammans. Påfrestningarna blev för stora.

Jag har träffat en ny man nu, oavsett hur det blir planerar jag inget längre. Men jag är inte främmande för en provrörsbefruktning igen. Jag har tatuerat in siluetten av min sons ena fot och hand på armen och nedanför nacken har jag två händer tatuerat, en symbol för kärlek till mitt änglabarn."

Berättat för Gunilla Hellgren