Daniel Adams-Ray bjöd på fartfylld konsert

Det tar tid, lång tid, men det är värt väntan. Likt albumet inleds kvällen med Svart. Energin pumpas ut i publikhavet och absorberas där resterande del av konserten.

Lite förvånat säger Daniel att det är en fröjd att se så mycket folk, vilket triggar publiken till extas lagom till Dum av dig. Textraderna rungar mellan de fyra väggarna och scenenergin gör vid det här laget ingen skillnad; händer klappar och jublet dånar redan in-nan låten har hunnit ta slut. Medan vi faller blir det en temposänkning och publiken gungar på gammalt bränsle. Förlåt att jag aldrig sagt förlåt följer därefter och det är här någonstans min frustration växer över att Gubben i lådan-fansen inte förstår albumets svalare men vackra låtar. Kanske gör Daniels tio låtar det svårt att enbart välja ut dansanta partyhits.

När det nu tillkännages att det är sista låten sätter jag, och många med mig, luften i fel strupe. Samtidigt kommer detta uttalande lite väl tidigt för att kännas trovärdigt. Lilla Lady kickas i gång och det är för bra för att sluta här. Daniel Adams-Ray klättrar på högtalarna som om det inte är tillräckligt att förmedla energin i ord. Framtidssynthen blippar och jag är överens med mig själv att detta fortfarande är albumets bästa låt. Publikhavet dundrar fram ”en gång till” och den taktfulla Gryningspyromanen tar vid. Basen skorrar och ”en miljon på banken men ingenting att leva för” ekar i lokalen. En textrad jag har fallit handlöst för och uppslukas av den vackra tragiken i texten. Slutligen redogör Daniel Adams-Ray hur det är att ta en kula för någon. Trehundra mer eller mind- re musikaliska stämmor kan texten och låter sig väl höras.

När Daniel talar till publiken, både innan Gubben i lådan men också inför Förlåt att jag aldrig sagt förlåt får han inte riktigt gehör. Mellansnacken är djupa och trovärdiga på ett avskalat sätt men jag känner mig ensam om att uppmärksamma det. Publiken är berusad av alkohol i?stället för av Daniel Adams-Ray och verkar inte riktigt mottaglig för de sorgsna reflektionerna han gör. Kanske blir det svårt att förmedla dessa kontraster när uppträdandet bara är en sekvens av en hel festkväll på en dansklubb? Partyeuforin är liksom inställd på autopilot hos konsertbesökarna.

Sammantaget sett är konserten fartfylld och det märks att Daniel Adams-Ray trivs med att ha gjort comeback. Lite då och då under konserten lyfter Daniel Adams-Ray på hatten han har på sig. Det är exakt vad jag hade gjort, om jag hade haft någon. När tonerna byts ut till klubbmusik igen kan jag bara konstatera: att du är förlåten för din franska och vi vill ha mer.

LOUICE PETERSSON