Frisk lyckas med sin mission

Niclas Frisk sa i fredagens Galej att en av hans starkaste drivkrafter numera är att få befinna sig i bra musik varje kväll. Och jag greppar vad han menar när han släpper loss sitt skjuta-från-höften-soloprojekt Chinatown på Kafé de luxe på fredagskvällen. Han tänder rökelse, startar från orientaliska toner och går sedan vidare rakt på groovet. Han spelar låtar han skrivit för sina band Atomic Swing och Sweet Chariots, han spelar covers och några helt nyskrivna sånger. För honom själv verkar det spela mindre roll vem som har skrivit eller framfört förut. Musiken är här och nu och det viktigaste är att få den att explodera för just oss just nu.

Det är en skön inställning. Det är den närvaron och den musikaliska lyckan som gör hela konserten. För det är nog inte egentligen de där nyskrivna Niclas Frisk-låtarna i sig. De kommer nog inte att välta världen som hits. Men världen behöver Niclas Frisk, hans ärliga kärlek till musik och hans distinkt fantastiska gitarrspel. I Chinatown är han uppbackad av Rikard Nilsson på keyboards, Rikard Nettermalm på trummor och så Sigge Hills klassiska basist, Ubbe Hed. Tillsammans gör de musik där grundbulten är stenhård monotoni i botten, men den blir aldrig långtråkig utan de dynamiska elementen finns där hela tiden – pärlande gitarrslingor, plötsliga och befriande ackordbyten. Psykedeliskt möter pop på det bästa av vis.

Niclas Frisk svänger på höfterna och showar med uppknäppt skjorta. Verkar glad över sin lilla show han satt ihop. Säger att "det här är min egen show, mitt eget Chinatown, och där spelar man vad man vill" och river av en laddad och snabb version av Dire Straits Sultans of swing.

Kvällens hemliga gästartist visar sig vara en strålande Titiyo. Vi tackar särskilt för det. Med paljetter på axlarna och håret i ögonen gör hon Lovin' out of nothing som både hon själv och Atomic Swing spelat in. Titiyo stannar kvar på scen och det blir ett crescendo innan kvällen avslutas – förstås – med Stone me into the groove efter att Växjöpubliken på ett sällan skådat sätt skanderat "en gång till!" för att få extranummer. Entusiasmen handlar nog inte bara om Atomic Swing-nostalgi, utan om att Niclas Frisk når ut med sin mission om att skapa gemensam smärtlindring, en gemensam timme av bra musik att vistas i.