Musik

Naket med Marit

Musik Artikeln publicerades

Med ett vinglas i vänster hand och en massa portioner självkänsla i den andra vecklar Marit Bergman ut en afton att minnas på Växjö teater.

21 juli 1990 i Berlin. Pink Floydåterförenas för en konsert på Potsdamer Platz. På scen reser de en 80 gånger 25 meter hög mur i polystyren, som sedan rivs. Den blir en symbol för Berlin­murens fall och är le grande finale för gruppens sanslöst påkostade rockopera The Wall.

16 april 2009 i Växjö.Inte en mur så långt ögat når. Inte ens en japansk pappvägg skiljer de 150 åskådarna på Växjö teater från Liv-Marit Bergman. Hon sparkar av sig de högklackade skorna som hindrar hennes pianospel, men behåller kläderna på. Trots det är hon mer naken än någonsin Naken-Jannei tv-såpan Farmen.

Med ett vinglasi vänster hand och en massa portioner självkänsla i den andra, vecklar hon ut en afton musik att minnas. När jag såg Regina Spektor bakom ett piano på Way out west-festivalen för två år sedan trodde jag hon existerade i ett suveränt kvinna-bakom-piano-universum alldeles själv. Men det rymde tydligen två.
Den New York-emigrerade Marit fyller nämligen kjolen, blusen och Växjös nya favvokonsertlokal med en pondus och ett djup jag inte sett hos
henne tidigare. Framträdande i konserthuset härom­året var energiskt, på gränsen till enerverande. Nu finner hon en svalhet och riktar sina inre resurser åt rätt håll.
För ikväll längtar jag inte det minsta efter fler instrument. Marits röst finner sig mer väl än någonsin tillrätta bland pianotonerna. Jag, som tidigare klagat på denna röst, och menat att den inte fyller ut fröken Bergmans musikaliska pretentioner, får se till att både klappa pudlar och vända kappor framöver.

Vad som fårkvällen att prickskjuta hjärtat, från inledande Beyoncé-covern Halo, till smärtande vackra­ avslutningen I will always be your soldier, stavas humor. Och närvaro. Det är lite som att vara på fin bjudning hemma i Marits vardagsrum. Som värd är hon artig, fyndig och underhållande – uppklädd, världsvan och självsäkert ödmjuk.

Jag gillaratt en gammal popfavorit som From now on, likväl som melankoliska kärlekshymnen Tony från nya skivan The Tear collector, ringas in med samma typ av uppriktiga och avskalade tematik.
Kafé Kristinas kvinnliga fyrklöver denna vår/vinter ( Annika Norlin, Elin Ruth Sigvardsson, Maia Hirasawaoch Marit) har skattat Växjöborna lyckliga. Och det fjärde bladet vajade stolt ikväll.