Musik

Pugh Rogefeldt: 73 - Från Stora Gatan 51 till Hog Farm

Musik
Foto:

Artikeln publicerades 14 augusti 2013.

Torbjörn Rogefeldt växte upp i en arbetarfamilj i Västerås, som mellangrabben av tre bröder. "Det känns tomt att behöva erkänna det när så många vill rapa upp sin bitterhet till tårar i media att jag minns inga oförglömliga oförätter i min familj. Jag skäms, det är för jävligt", skriver han i sin självbiografi med den lite buttra ton som genomsyrar hela boken.
I texter som är talspråkliga och slangpyntade berättar Pugh fragmentariskt om uppväxten och de första åren av sin musikerbana, att han spelade i band med namn som Mersey Sect, Blues Fans och Spiderman innan han började göra låtar på svenska, gjorde några demoinspelningar på en bandspelare och skickade till olika skivbolag i Stockholm. Metronomes Anders Burman, legendaren som avled i slutet av juni, erbjöd skivkontrakt och artistkarriären rullade igång med debutalbumet Ja, dä ä dä, en klassiker i svensk rockhistoria.
Som boktiteln antyder sträcker sig självbiografin endast fram till det stora breda genombrottet med albumet Bolla och rulla. Men det borde ändå finnas hur mycket som helst att berätta om denna intensiva period. Åren från 1970 till 1973 sammanfattar Pugh så här: "fyra LP:n. två singlar, en resa med Jojje Wadenius, få en tredje son, en runda med Bernt Staf, bilda ett underbolag till Metronome med Måns Rossander (Gump Records), vara med i en TV-serie, skriva filmmusik till kortfilmen Yngve Frej, slåss med musikrörelsen, hjälpa andra musiker i studio, skriva minst 40 låtar, hälsa på Rolling Stones i Frankrike, turnera med bandet Nature, komma hem och tvätta jeansen när jag tog paus..."
Som läsare förväntar man sig att Pugh nu ska fylla på med detaljerna. Men känslan som dröjer kvar när man slår igen den snabblästa boken är en stor snopenhet.
Pughs självbiografi, som utlovades redan för ett år sedan, är en besvikelse. Skildringen är full av hål, man kommer inte närmare privatpersonen Tobbe och vi som är intresserade av artisten får veta väldigt lite som vi inte redan visste. Vore jag Pughs förlagsredaktör skulle jag ha rått honom att ta in en samarbetspartner som kunde ha gjort en ordentlig research, för att hjälpa honom att minnas det han glömt, och som kunde ställa alla de frågor vi nu får obesvarade.