Rent förbannat vackert!

Det är tio år sedan Ulf Lundell spelade i Växjö senast. Då manglade han sönder Teleborgshallen i en fyratimmarsspelning med paus i mitten.

Nu står han där med det gråa håret slickat längs med huvudet, samlat i en knut i nacken. "Det är Barken som blir allt mer lik Springsteen, själv blir jag mer lik salig farmor Cecilia" konstaterar han. (Barken är smeknamnet på Janne Bark, Ulf Lundells gitarrist sedan 30 år).

Ulf Lundell är, som alltid, tillbaka.

Hösten 2012 är det med en ny skiva, den politiska eldfacklan Rent förbannat, med låtar som Dom fyras gäng (om alliansen) och Mitt ansikte (om utförsäljningen av Stockholmsvårdcentralen Serafen).

Jag väntar mig en stenhårt förbannad kväll. Och visst finns ilskan här, över att vi är fast i kapitalismen mer än någonsin, men framför allt blir det en rolig, energisk, lekfull och vacker kväll.

Fast det börjar inte så. Det börjar i det där snäva, kvävande formatet, när Ulf Lundell försöker göra Springsteenrock men inte får den att svänga, i de inledande Är vi lyckliga nu, Tillsammans vi två och Ute på vägen igen. Ljudet är för vasst också.

Men så drar han ner på tempot, kommer närmare micken, och ger oss nya Mitt ansikte i en utmärkt version, och följer upp med Evangeline. Janne Bark krumbuktar sig runt sin gitarr och studsar på ett ben medan Ulf Lundell står bredbent och bakåtlutad och sjunger "jag kom hit för livets skull".

Det lossnar. Vi får klassiker som Stackars Jack där pianointrot byts ut mot elgitarr (funkar bättre än det låter) och en Den vassa eggen som låter mer skilsmässoångestladdad än någonsin. Vi får Bente i en dödsversion.

I helgen skrev Aftonbladet att "nationalskalden har insjuknat". (Han hade fått influensa). Och han berättar att det varit en och annan medicin under höstens turné. Men inget av det märks. Jag har sällan hört honom sjunga så bra och sett honom i så god form som den här 63-årsvarianten som besökte Växjö i går kväll.

När han dessutom avslutar kvällen med ett pärlband av hits som Gå ut och var glad, Snön faller, (Oh la la) Jag vill ha dig, Sextisju sextisju, Gott att leva och en oklanderlig version av Hon gör mig galen förlåter jag den stabbiga Sjörövar-Jennys sång och den stela inledningen.

Framför allt när han, på övertid, frågar oss: "skriver ni önskelistor fortfarande?" och spelar en av världens bästa jullåtar, Snart kommer änglarna att landa, i en omfamnande, innerlig version. Och låter hela publiken komma upp på scenen.

Det blir, faktiskt, en oförglömlig kväll i Växjö konserthus.