Musik

Storband gav

”Bird” vingar

Musik Artikeln publicerades

Den 12 marsär det 56 år sedan Charlie ”Bird” Parker dog, endast 35 år gammal. Under sin korta karriär lyckades han inte bara med att göra om jazzen från dans- till konstmusik. Han och den hetsiga be-bop som han och en handfull andra likasinnade experimenterade fram kom också att bli soundtracket till förra seklets första stora ungdomsrevolt.
På många sätt lik 70-talets punkvåg, till och med musikaliskt.
För även om punken och be-bopen tekniskt sett är ljusår från varandra finns det en intensiv frustande hetsighet och nerv hos båda stilarna, som man inte finner i någon annan musik. Ett problem med Parkers musik är dock att den tekniskt sett är så svår att det är få som är kapabla att spela den, ens hjälpligt. Det krävs därför inte bara teknik, utan också en stor dos mod för att våga kasta sig ut Birds be-bopvärld. Men som tur är besitter Bohuslän Big Band inte bara tekniken att hantera materialet, utan också djärvheten att ge sig på det. Dessutom kombinerat med det goda omdömet att inte behandla musiken som helig, utan som en källa att ständigt ösa nytt guld ur.

Med sig hadedet femton personer starka bandet två gästartister: trumpetaren Karl Olandersson och altsaxofonisten Klas Lindquist. Den senare också arrangör av en stor del av materialet. Låtvalet var en väl avvägd blandning av parkeroriginal, och klassiker som tillhörde Birds standardrepertoar. Tonvikten i arrangemangen var dock inte lagd på den rytmiska nerven och hetsigheten i Parkers och de andra Be-Bop pionjärernas musik, utan mer på de komplexa meloditemana, med flitiga citat från många håll, och på att djupdyka i harmonier. Djupdykningar som ledde fram till fynd av många klangmässiga pärlor i såväl arrangemangen som helheter, som peppande bakgrund till de många fina soloinsatserna. Som väntat, eftersom det var Bohuslän Big band som stod på scen, var det en konsert av högsta klass, med lite övrigt att önska. Men ändå var det hela lite i snällaste laget, och arrangemang och spel lite mindre medhårs än detta hade i vart fall i mina öron varit mer i linje med den själ och kraft som finns i Parkers musik. Undantag fanns dock, i synnerhet när bandets många fina solister gavs utrymme att verkligen blomma ut. Exempelvis gjorde Alberto Pinton och Karin Hammar fint ifrån sig, likaväl som gästsolisten Klas Lindquist. Men framförallt var det Karl Olanderssons intensiva hard-bopinfluerade trumpetspel som stod ut, och i allra högsta grad Johan Borgströms långa och makalöst intensiva sopranssaxsolo i ”Laura”. Ett solo som måste ha gett Charlie Parker själv gåshud uppe i be-bophimlen, där han är både Gud fader och alla änglarna på en och samma gång.

Den 12 marsär det 56 år sedan Charlie ”Bird” Parker dog, endast 35 år gammal. Under sin korta karriär lyckades han inte bara med att göra om jazzen från dans- till konstmusik. Han och den hetsiga be-bop som han och en handfull andra likasinnade experimenterade fram kom också att bli soundtracket till förra seklets första stora ungdomsrevolt.
På många sätt lik 70-talets punkvåg, till och med musikaliskt.
För även om punken och be-bopen tekniskt sett är ljusår från varandra finns det en intensiv frustande hetsighet och nerv hos båda stilarna, som man inte finner i någon annan musik. Ett problem med Parkers musik är dock att den tekniskt sett är så svår att det är få som är kapabla att spela den, ens hjälpligt. Det krävs därför inte bara teknik, utan också en stor dos mod för att våga kasta sig ut Birds be-bopvärld. Men som tur är besitter Bohuslän Big Band inte bara tekniken att hantera materialet, utan också djärvheten att ge sig på det. Dessutom kombinerat med det goda omdömet att inte behandla musiken som helig, utan som en källa att ständigt ösa nytt guld ur.

Med sig hadedet femton personer starka bandet två gästartister: trumpetaren Karl Olandersson och altsaxofonisten Klas Lindquist. Den senare också arrangör av en stor del av materialet. Låtvalet var en väl avvägd blandning av parkeroriginal, och klassiker som tillhörde Birds standardrepertoar. Tonvikten i arrangemangen var dock inte lagd på den rytmiska nerven och hetsigheten i Parkers och de andra Be-Bop pionjärernas musik, utan mer på de komplexa meloditemana, med flitiga citat från många håll, och på att djupdyka i harmonier. Djupdykningar som ledde fram till fynd av många klangmässiga pärlor i såväl arrangemangen som helheter, som peppande bakgrund till de många fina soloinsatserna. Som väntat, eftersom det var Bohuslän Big band som stod på scen, var det en konsert av högsta klass, med lite övrigt att önska. Men ändå var det hela lite i snällaste laget, och arrangemang och spel lite mindre medhårs än detta hade i vart fall i mina öron varit mer i linje med den själ och kraft som finns i Parkers musik. Undantag fanns dock, i synnerhet när bandets många fina solister gavs utrymme att verkligen blomma ut. Exempelvis gjorde Alberto Pinton och Karin Hammar fint ifrån sig, likaväl som gästsolisten Klas Lindquist. Men framförallt var det Karl Olanderssons intensiva hard-bopinfluerade trumpetspel som stod ut, och i allra högsta grad Johan Borgströms långa och makalöst intensiva sopranssaxsolo i ”Laura”. Ett solo som måste ha gett Charlie Parker själv gåshud uppe i be-bophimlen, där han är både Gud fader och alla änglarna på en och samma gång.