Musik

Typiskt västkustskt

Musik Artikeln publicerades

Hur många Håkan Hellström-inspirerade göteborgare krävs det för att skruva i en indieglödlampa? I alla fall om vi utgår från att indie numera är ett sätt att låta snarare än ett sätt att hålla sig borta från de stora skivbolag som eventuellt finns kvar. Alice B ges ut av EMI. Kvartetten som ibland låter som om den håller på att sprängas består av Alice Botéus på sång och skramlig gitarr, Emma Wättring på ljudmattekeyboard, Olle Widell på bas och Caroline Kabat på trummor. De ser väldigt rätt ut för musiken, men inte på ett utstuderat sätt. Medlemmarnas gemensamma vikt är nog max 100 kg, men med tyngd i trummor och bas. Enligt hemsidan letar bandet efter en gitarrist till om någon vill prova lyckan.

Botéus texter har ett personligt tilltal och handlar om att vara ung och särskilt om att vara ung i Göteborg. De är ett bevis på devisen om att det mest personliga också är det mest allmängiltiga. Alla känner sig utanför och alla tycker att de måste kompromissa där alla andra alltid får som de vill.

Å ena sidan låter de väldigt mycket som man förväntar sig att ett band från Göteborg ska låta. Det finns inte någon annan svensk stad med ett så tydligt definierat sound. Men å andra sidan lyckas de göra något personligt av det. De låter dessutom tyngre och bättre på scen än på skiva.

Mellan låtarna håller Botéus sig till att tacka och mumlande presentera nästa låt. Hon blandar personlig blyghet med trygghet i musiken på samma sätt som den unga Patti Smith. Det är alltid intressant med folk som står på scen för att de helt enkelt måste spela och inte för att de anser sig vara universums naturliga mittpunkt. Men lite mer kaxighet har man råd med när man skriver så många bra låtar.

Konsertens höjdpunkter, precis som på skivan, är inledningen Vi har ingenstans att ta vägen och Akta, lekande barn. I den här staden (som låter lika mycket tidig Hellström som han själv brukade göra) är inte långt efter. Med bara en skiva i ryggen är det naturligt att urvalet av låtar är begränsat. Det är både en begränsning och tillgång. Bandet slipper fundera på alla låtar de inte hinner spela. Nästan allt de gett ut rivs av.

När de efter 40 allt för snabba minuter avslutar med Allt för nu, ännu en Göteborgsskildring, vore det inte mer än rätt om de vunnit ett gäng nya fans i publiken.
OLA CLAESSON