Annons
Nöje

"Jag vill att musik ska vara lust, säljer den är det en bonus"

Gustav Ejstes skulle just nu kunna vara på världsturné med sitt Dungen. I stället bor han i Alstermo för att få utrymme för instrumenten, för hiphopen och för lusten i musiken. Och jobbar som målare om dagarna.
Nöje • Publicerad 26 juni 2007
Här och nu. Gustav Ejstes från Dungen byter ständigt turneradey mot måleriet och musikskapandet i uppvidingska Alstermo. Det känns bra, i alla fall just nu, menar han, och planerar inte så värst långt fram. Foto: LENA GUNNARSSON
Här och nu. Gustav Ejstes från Dungen byter ständigt turneradey mot måleriet och musikskapandet i uppvidingska Alstermo. Det känns bra, i alla fall just nu, menar han, och planerar inte så värst långt fram. Foto: LENA GUNNARSSONFoto: 
Inte hippie. Gustav gillar inte att hans musik kallas hippie- eller retromusik. "Den görs ju nu", menar han, med lika mycket influenser från dagens samhälle som från 60-talspsykedelia. Och just nu är han hur som helst mest nere med hiphopen.Foto: Lena Gunnarsson
Inte hippie. Gustav gillar inte att hans musik kallas hippie- eller retromusik. "Den görs ju nu", menar han, med lika mycket influenser från dagens samhälle som från 60-talspsykedelia. Och just nu är han hur som helst mest nere med hiphopen.Foto: Lena GunnarssonFoto: 

Sveriges mest intressanta och mest osannolika musikexport just nu heter Dungen. I alla fall om man får tro recensioner i New York Times och turnélistan på Dungens hemsida, där mängder av platser i USA samsas med Brasilien, Australien och Moskva. En sorts dynamisk rock som blandar allt, psykedelia med hiphoptänk, naturromantik med hårda gitarriff. Först bespottat i Sverige av kritikerkåren. Men efter framgångarna utomlands och enligt utnötningsprincipen har senaste albumet Tio bitar fått fina recensioner även här hemma.

Har man uppträtt i amerikanska talkshowen Late night with Conan OÕBrien fast att man sjunger på svenska får till och med sura svenska musikrecensenter till slut ge sig.

Annons

Så när jag tänker jaga rätt på en intervju med Gustav Ejstes, som är huvudmannen bakom Dungen, blir jag förvånad.

Han följer upp skivsläppet av Tio bitar med att flytta "hem" till Alstermo och börja jobba som målare.

Rätt person? Det är faktiskt så märkligt att jag funderar på om jag pratar med rätt person när vi bestämmer tid för intervjun. "Det går bra vilken dag som helst efter klockan 17. Då har jag jobbat klart" säger han.

Jo, visst är det Gustav Ejstes jag pratat med, det fattar jag, men ändå. Under vägen genom ett bedövande vackert och grönt försommar-Småland, förbi mumsande kossor och ståtliga men öde kyrkor, funderar jag på hur det här hänger ihop med en kille som nyligen omnämndes i brittiska NME med orden "Gustav Ejstes can do no wrong".

Men när vi svänger in på grusvägen i utkanten av Alstermo, kör förbi hundraåriga röda ladugårdsbyggnader och ett gäng höns, och kommer fram till en stolt vit mangårdsbyggnad och till höger ett mindre 60-talshus, faller alla bitar på plats. På balkongen till det lilla huset står en lockigt långhårig kille i urtvättad och nött Brooklyn-

t-shirt, smala jeans, barfota. Ler från öra till öra och sträcker upp båda händerna i luften till ett välkommen.

Det är klart att det är Dungen-Gustav som står där.

Så här är det.

Gustav är uppvuxen i Lanna utanför Skövde i Västergötland. Men hans mormor är från Alstermo och där var han varje sommar som liten. Sedan flyttade Gustavs mamma till just den gården vi befinner oss på nu, och sedan 1998 har även Gustav bott här, av och till, i det egna huset vid sidan av huvudbyggnaden.

Billigt och ensamt I början av juni flyttade han till Alstermo den här gången.

Annons

- Jag flyttade ner hit från Stockholm mycket för att det är billigt, och jag får plats med alla instrument och jag kan spela som jag vill. Jag har inga grannar och jag tycker om att vara för mig själv och snöa in på grejer. Jag är lite ensamvarg, men så kommer det hit folk förstås också, förklarar Gustav när vi kommer in.

Huset är precis som Dungen - så långt från 2007 man kan komma, samtidigt närmare än något annat. Det känns fånigt att använda ordet "äkta", men också svårt att undvika.

När det gäller Gustav känns det som att allt är självklart. Man har och gör sådant man gillar, oavsett om det är mossigt eller nytt eller inne eller ute. Här finns inte en Ikea-möbel utan trämöbler från skiftande årtionden. Ganska avskalat men trivsamt. Trasmattor på golvet och John Bauer-tallrikar på väggen. Och så instrument precis överallt. Piano, gitarrer, orgel, fiol, bas, trummor. Mickar.

Stora delar av Dungen-skivorna är inspelade just här.

Och så finns det en hel hiphophörna med turntables, skivbackar, en MPC 2000 (en loopstation). På väggen en backdrop med självlysande svampar som Gustavs ravekompisar från Skövde gjort i tonåren.

Gustav sätter sig i en vacker 40-talsfåtölj och slingrar ihop benen. På armarna och händerna syns tydliga spår av det nya målarjobbet.

- Det var Ove på Oves måleri som frågade om jag ville jobba. Jag ville inte turnera, jag pallar inte med det, det är ganska intensivt och jag ville bara vara på ett ställe och göra musik. Och då är det bra med en inkomst också, säger Gustav och fortsätter:

- Jag vill att musik ska vara lust, säljer den är det bonus.

Så nu går Gustav upp tidigt varje morgon och går ner till ån där han och en annan kille får skjuts av Ove till jobbet som är elva kilometer bort. En hyfsad kontrast från det konstanta turnerande som följt efter genomslaget för Dungenskivan Ta det lugnt i USA 2004.

Det började med hiphop Historien om Dungenmusiken börjar för snart tio år sedan utanför Skövde, där en av Gustavs kompisar hade ett sommarställe med namnet Dungen. Gustav, som tidigare mest varit inne på hiphop och också gjort en del egen hiphopmusik ("det finns en del pinsamheter från den tiden"), började tröttna på loopar och i jakten på samplingar kom han på att det var roligare att spela dem själv. Han började också skriva svenska texter och plockade in musiker efter hand. Träffade Reine Fiske, vars hårda och uppfinningsrika gitarrspel är en viktig Dungen-pusselbit, på en folkhögskola i Rimforsa 1999.

Annons

- Vi var mycket inne på gammalt och svenskt.

I föräldrarnas skivbackar hittade Gustav inspiration som Merit Hemmingson och Björn J:son Lindh. Och på den nyinköpta portastudion spelades skivan Dungen in. Den gavs ut 2001 på lilla Subliminal sounds, som drevs och fortfarande drivs av Stefan Kéry.

Både upp och ner Sedan gick det fort både upp och ner. Dolores, en etikett som hörde till storbolaget Virgin, blev intresserade, skivan spelades in igen och gavs ut med stor pr-apparat 2002 under titeln Stadsvandringar. Gustav var aldrig bekväm med beskrivningen som "det nya" och "en blandning av Ted Gärdestad och Pugh Rogefeldt". När sedan den svenska kritikerkåren antingen var sval och oförstående eller direkt indignerad återvände Gustav till huset i Alstermo och och spelade in en tänkt sista skiva på egen hand.

- Jag sa till Stefan (Kéry) "ge ut den här skivan om du vill, så här låter det jag vill göra och jag har producerat själv".

Det var Ta det lugnt, som gavs ut i liten upplaga sommaren 2004.

Men så ringde Stefan Kéry till Gustav och sa att det snackades om Dungen i New York och att de måste dit och spela.

- Typ New York is on fire! Det var värsta bullarna på gång.

Så det som var tänkt att vara ett slut blev en fantastisk början. Ett gigantiskt turnerande följde, med utsålda klubbar över hela USA och runt om i världen.

- Det har varit jätteroligt förstås. Men det är ett vansinnigt liv, säger Gustav.

Nu får alltså skivbolaget finna sig i att det inte blir någon turné för att promota uppföljaren Tio bitar.

Annons

- Nu målar jag på dagarna och kommer hem och scratchar i några timmar, och sedan spelar jag fiol och sedan piano. Jag är i någon form av vakuum.

Den nya musik Gustav skapar nu blir mest hiphop. Han har ett projekt ihop med Mackan från Fattaru och mc:n Mapei. Han tycker inte heller att steget från Dungen-musik till hiphop är så långt, eller mellan fiol och scratch.

- Det är hantverk båda två. Man kan inte fuska i scratch. Det är punkigt i sig. Ett kul pyssel, nörderi.

Gustav spelar nästan vilket instrument som helst - trummor, gitarr, bas, piano, tvärflöjt, fiol. Säger sig inte vara speciellt extra musikalisk men att han "vet hur det ska låta". Under uppväxten fanns det alltid instrument. Mamma är kyrkomusiker och pappa fiollärare.

- Men fiol har jag lärt mig på egen hand. När pappa kom med fiolen var det "fuck off", det var det värsta som fanns, fiol & fikakorgar. Jag behövde få en egen relation till det.

Spelmanstämmor väntar Det är ytterst stillsamt denna junikväll i Alstermo. Fönstren står på vid gavel och det blåser genom rummen. Vi pratar om att det liksom aldrig var tänkt att Dungen skulle bli en världsexport. Att Gustav aldrig längtat efter att kväll efter kväll stå längst fram på scenen.

- Det vore hyckleri att säga att bekräftelsen inte är underbar, men det räcker med någon gång ibland. Jag är inte Ulf Lundell, gillar inte mellansnackandet, har aldrig trivts med att vara i centrum.

Jag säger att han måste känna sig trygg i sig själv, ha gott självförtroende, som vågar vända om och strunta i att turnera, och vågar vara så konsekvent okonsekvent som han är i sin musik.

Gustav skruvar lite på sig.

- När jag bara är Gustav, that's it, när man inte ska representera en scen eller en genre, då är det lätt. När jag är artist är jag inte så kaxig längre. Fast jag blir olycklig om jag inte får göra som jag vill. När det gäller musik i alla fall.

Annons

Framtiden med Dungen vet han inte så mycket om. Just nu kör han på med måleriet och musiken och så får resten ge sig. Snart åker han med kompisarna och fiolen på spelmansstämmor.

- Vi fyller en bil med sprit och öl och åker till Delsbo och Bingsjö.

Helena Söderlundh
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons