Nöje

Sharon Dyall är tillbaka på barndomens marker

Nöje Artikeln publicerades

- Var jag än är och hör grus knastra under mina fötter, tänker jag på Skirsnäs. Det var så det lät på gårdsplanen, när jag lekte här som liten.

Sharon Dyall - just nu syndiga sångerskan Sally Bowles i musikalen Cabaret på Växjö Konserthus - minns sommarloven på Skirsnäs herrgård mellan sjön Trummen och Bansjön strax utanför Växjö.
Och plötsligt minns hon jul- och nyårsfirandet 1968 också, för Ingrid Sjölin har tagit med sig en knippe bilder från just dessa högtider.
- Där leker jag med kusin Karin, säger Sharon förtjust till Ingrid.
Ingird var gift med nyligen avlidne Kurt Sjölin - det var han med välkända firman Sjölins Elektriska i Växjö - och bodde på herrgården under 40 år.
Kurt var farbror till Sharons mamma och hans föräldrarhem blev en oas i tillvaron för den lilla blivande musikalstjärnan med internationell bakgrund. Hon föddes visserligen i Stockholm 1962, men flyttade redan som fyraåring tillsammans med familjen till London.

Chrystal Palace
- Vi bodde i den sydöstra delen av staden, berättar Sharon. Närmare bestämt mellan Chrystal Palace och Brixton.
Där sattes hon i en klosterskola för enbart flickor. All slags aga med alla tänkbara och otänkbara tillhyggen var tillåten.
- Det var en hård tid, minns Sharon, som tolv år gammal flyttade med familjen till västindiska Barbados.
Där blev det klosterskola för enbart flickor på nytt. Kanske inte så hård som i England, men minst lika tråkig.
- För flickor var det otänkbart att leka ensamma på stranden, berättar Sharon. Vi måste alltid övervakas av föräldrar eller några andra vuxna.
Det var inte nödvändigt på 1970-talet i Sverige, dit Sharon kom tillbaka som 14-åring. Hon skaffade sig en treårig ekonomisk utbildning med språklig inriktning.
- Det passade mig ganska bra, förklarar Sharon. Jag hade ju både haft engelska och svenska som mitt första modersmål under olika perioder.
Utbildningen ledde till ett kontorsjobb på Arlanda flygfält, från vilket Sharon ganska snart tog tjänstledigt för att aldrig mer komma tillbaka.

Varuhuset
Sharon hade nämligen - utan att utbilda sig först - blivit artist också. Redan som 17-åring lyfte hon sitt första gage efter ett offentligt framträdande som sångerska tillsammans med sin pappa Collin Dyall, som spelar jazz på alla tänkbara blåsinstrument. Och sedan fyllda 20 år har Sharon haft artisteriet som huvudsaklig födkrok.
- Jag stod mig bra redan från början, förklarar Sharon. Jobben bara ramlade över mig.
Hon var med i en av Sveriges första såpor, Varuhuset, som den vackra flickan Tina i charken.
- Jag befann mig i svenskarnas vardagsrum två gånger i veckan under två års tid, minns Sharon nu. Så jag blev ju en kändis!

Succér och guldmask
Och tillsammans med bland andra Anders Berglund, Nils Landgren och Clabbe af Geijerstam åkte hon land och rike runt med bandet Little Mike.
- Det blev en sådan där riktigt våldsam supersuccé, berättar Sharon.
Det blev också Riksteaterns A Chorus Line, med vilken Sharon 1996 bland annat besökte Konserthuset i Växjö.
- En tekniskt mycke bra scen, säger hon. Men ibland - obserevera bara ibland - tycker jag själva lokalen liknar en skolaula och det ger mig inga goda minnen.
Det gör däremot rollen Anita i West Side Story, för vilken Sharon tilldelades en Guldmask.
- Premiären av musikalen Jekyll & Hyde på Östgötateatern 1999 minns jag också väl, förklarar hon. Jag spelade rollen som Lucy och fick lysande kritik.

Esmaralda
Men just nu är det alltså rollen som Sally Bowles som gäller för Sharon Dyall. Det betyder avresa från hemmet i Gamla stan klockan två varje onsdagseftermiddag för att sedan via Arlanda komma till Växjö vid fyratiden, där producenten Leif Sandberg väntar med sin bil. Tillbaka i Gamla stan är hon först sent på söndagen.
- Vi kör ju fyra föreställningar under fyra dagar i rad, konstaterar hon. Det är faktiskt mycket krävande att tala, sjunga och dansa - praktiskt taget allt på en gång.
Men det roligt också, speciellt om man fysiskt i fin form. Och det är Sharon nästan alltid.
- Jag går på gym och sånt, berättar hon. Och så boxas jag lite ibland. Det är både roligt och nyttigt.
Roligt är också jobbet som Dubbing Director - det står så på ett av hennes visitkort - hos Sun Studio på Råsundavägen i Solna. Där regisserar Sharon dubbandet av tecknade filmer och live ctionpruduktioner för bland andra storbolagen Fox, Disney och Dreamworks.
- Det är min röst du hör som Esmaralda i Ringaren i Notre Dame, berättar Sharon, som desutom bland annat har regisserat projektet Ice Age med bland andra Robert Gustavsson och Loa Falkman.
- Det är jag lite speciellt nöjd med, säger hon.

Tandläkarens dotter
l961 kom jazzmusikern Colin Dyall på turné till Norrköping. Där tappade han sina noter, som plockades upp av unga fröken Christina Sjölin. Ljuv musik uppstod och året efter föddes Sharon.
- Tänk vilken skandal, säger hon. En färgad jazzmusiker gjorde den fine tandläkarens dotter med barn.
Det gjorde Collin fler gånger. Först efter Sharon föddes sonen Karl Dyall, som nu är en lika välkänd artist som koreograf inom musikalvärlden. Sedan föddes lillasystern Barbara, som sjöng mycket som ung.
- Men hon trodde - med all rätt att kan jag nu säga - artistlivet skulle bli stenhårt, berättar Sharon. Så nu är hon distriktsveterinär istället.
Själv har Sharon en tioårig dotter, som heter Disa. Hennes sambo - amerikanske jazzbasisten Magnum Coltrane Price - är inte pappa till henne.
- Vi turnerar mycket både Magnum och jag, berättar Sharon. Det händer att vi träffas i hallen, då den ene är på väg ut på turné och den andre just har kommit tillbaka från en.
Och så händer det i lyckligaste fall att alla tre träffas i sommarstugan, som ligger i Haninge.
- Närmare bestämt i Drevviken, förklarar Sharon. Det tar bara tjugo minuter att ta sig dit från Gamla stan, så där är jag så ofta jag kan.