Nöje

Sissels stämma lyser klart i vintermörkret

Nöje Artikeln publicerades

Hon är norskan med den vackra rösten och publiken tycks älska henne!
När Sissel Kyrkjebø kom till Växjö i går kväll möttes hon av ett absolut fullsatt konserthus. Och visst var hon en skönt glimmande ljuspunkt i vintermörkret, sjöng alltigenom änglaskönt och succén uteblev inte.
Till homogena orkesterklanger sjöng hon denna gång mest nordiska folkmelodier.

Hon är en mångsidig artist,
Sissel, den eleganta och säkra sångerskan har sjungit det mesta ur den populära musikrepertoaren, allt från klassiskt till rock.
Hon har sjungit med världsartister som Domingo och Carreras men också svenskar som
Jöback, Körberg och Moraeus, ja faktiskt också vid samma konsert som växjöbon John Martin Bengtsson.
Stilmässigt är hon Norges svar på Sveriges Sofia Källgren och Englands Sarah Brightman. Alltsedan genombrottet vid
Lillehammers OS-invigning får man nog kalla henne en världsartist.
Kristallklar röst
Hennes styrka ligger förstås främst i den kristallklara rösten, men också i hennes tonsäkerhet och stora musikalitet. Hennes val av repertoar kan ibland
synas väl insmickrande och hela konceptet sirapssött i överkant. Men just hennes senaste konsertprogram avviker välgörande från publikfrieriet. Tolkningarna av de gamla folkvisorna, sångerna och psalmerna är raka och ärliga.
Vårtoner
Hela den första avdelningen av konserten ägnades melodierna på hennes senaste cd Nordisk vinternatt. Att våren ligger på lur antyddes emellertid med klassikern Vårvindar friska. Men massor av vemod fanns i den svenska folkvisan O tysta ensamhet, som Jan Johansson och Georg Riedel en gång gjorde odödlig. Litet sorgsen var väl också det norska skillingtrycket Denti Du Astri. Adventspsalmen Bereden väg för Herran sjöngs i den äldre, mycket vackra versionen.
Vinterstämning i övermått presenterades i visan Koppången liksom i den danska Der er ingenting i verden så stille som sne.
Stämningsfullt
Efter pausen bjöds på ett mycket blandat utbud, alltifrån psalmen Höga Majestät till den spanska (!) folkmelodin Du är den ende. Mycket stämningsfullt sjöngs
romansen ur Lars Erik Larssons Pastoralsvit. Riktigt hejig var den norska brudmarschen.
I den fick den hela nio personer starka orkestern verkligen bjuda till.
Musikerna presenterades
enbart med förnamn och det var inte lätt att uppfatta vad de egentligen hette. Arrangören av musiken, den mycket begåvade Kettil Bjerkestrand, fanns emellertid på plats och kunde liksom jag konstatera, att bandet skötte sig perfekt. Förutom fem stråkar, slagverkare, gitarrist och klaviaturspelare fanns också en harpist med på scenen, vilket är ovanligt i sammanhang av det här slaget.
Jag lämnade konserthuset uppfylld av Sissel klara höjdtoner, alltmedan publiken levererade så kallade stående ovationer.