Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Kultur & Nöje 2012-02-06 | Uppdaterad 2012-02-06
Häromdagen gick vi ut på lunchen, från Smålandsposten över Stortorget mot Storgatan. Där möttes vi av en banner som hängde tvärs över gatan, på samma plats där julbelysningen nyss lyste. Melodifestivalen 2012 Växjö stod det på den. Den var ganska ful och trist men den fick oss att börja prata. Hur kommer det sig att kommunen där vi bor hänger upp reklam för ett tv-program på gågatan i centrum?
Det finns ingen neutral plats när det gäller melodifestivalen. Tänk så här. Du är människa i Sverige på 2000-talet. Du jobbar måndag till fredag. Sedan är det helg. Din egen tid som du får göra vad du vill med. Och det gör du. Du kanske sover, träffar vänner, dricker vin, lyssnar på för hög musik. På måndagen frågar dina kollegor vad du tyckte om helgens deltävling i melodifestivalen. Du svarar att du inte tittade.
Då brakar det lös. Inte helvetet, men definitivt inget trevligt. Då blir schlagertittaren (som inte precis är en marginaliserad grupp) upprörd. Frågar varför du inte tittade. Frågar mer eller mindre förtäckt om du anser dig vara för fin. Om mellon inte duger för dig. Schlagertittaren lyckas ofta inta en slags offerposition. Muttrar om fulkulturstämpel på den stackars schlagern. Va? Kunde den vara mer omhuldad? Sveriges television, prime time, många lördagar i följd. Turné riket runt. Kommuner som stöttar, butiker som sponsrar. Massiv - massiv! - mediabevakning.
Allt du har gjort är att inte titta på tv på en viss kanal, en viss tid. Du har inte velat göra ett statement. Du hatar inte glittriga kläder, lila ljus eller musiktävlingar. Du bara bryr dig inte. Du är nollställd, neutral, couldn't care less. Du tycker varken bra eller illa om tävlingen. Du vill bara göra något annat på lördagkvällarna.
Om man framhärdar i sitt icke-engagemang kan man också anklagas för att vara tråkig. Kom igen nu, det är ju kuuul! I alla andra fall är vad man tycker är kul eller inte en privatsak. Men inte här. En fredlig och privat icke-handling görs av andra till ett aktivt ställningstagande.
Vi pratar om ett tv-program som, enligt producenten Christer Björkman, blivit "en institution". Då måste vi som journalister hålla ett avstånd. Titta på melodifestivalbevakningen uppifrån och fråga varför det är så givet att SVT absolut ska, och måste, lägga miljoner av licenspengarna på tävlingen varje år. Är det underhållning? Är det en plattform för musik? Eller är det, som det verkar, för att det är precis så här det ska vara? Att melodifestivalen existerar och därför ska bevakas.
Är man mitt i allt det här så sveps man med. Landar på ett rosa glittermoln. De gränser man annars har blir som bortblåsta. För det är roligt. Roligt att vara där, få tjuvlyssna på låtarna, prata med artisterna och läsa vad alla andra skriver. Och då vill vi ha mer. Fylla ännu fler spalter med intervjuer, tyckande och skvaller. Så nu tar vi ett steg tillbaka. Lämnar arenan, repetitioner och åtskilliga klädbyten och landar i verkligheten.
Vi försöker inte säga att Melodifestivalen är fin eller ful, bra eller dålig. Vi tycker varken det ena eller det andra. Vi tycker bara om andra saker mer.
CAMILLA CARNMO OCH FANNY ERNESTRAND
kultur@smp.se



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA