Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Böcker 2009-05-03 | Uppdaterad 2009-05-04
Vad gjorde du våren 1994? Det var våren då det svenska fotbollslandslaget låg i träning för att gräva guld i USA, våren då de svenska krogarna skyltade med EU-priser och våren då Roger Pontare med den där konstiga frisyren vann Melodifestivalen.
Själv minns jag inte att jag överhuvudtaget tänkte på Rwanda våren 1994. Jag var nyutexaminerad journaliststudent. Jag skrev om nöje. Mina journalistkolleger fanns inte heller i Rwanda för att rapportera medan folkmordet pågick, det var för farligt. De första rapporterna till Sverige kom genom svenska missionärer, som fanns på plats när striderna började men evakuerades i planen med västerlänningar som lyfte från Kigalis flygplats, eller körde ut i konvojer med jeepar som klättrade över kullarna, styrde längs de gropiga vägarna med dunkande hjärtan tills de passerat regeringssoldaterna vid gränskontrollen. Senare: DN rapporterar från ett flyktingläger i Tanzania, Expressen från Zaire.
Nu är det femton år senare. Så varför ska vi läsa om Rwanda nu? För att de två reportageböckerna Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas imorgon tillsammans med våra familjer och Antilopernas list är något av det bästa man kan hitta i reportageväg. Båda är osentimentala, skoningslösa och skarpa. Att de små förlagen Atlas och Weyler ger ut dem är berömvärt och viktigt.
Att läsa reportagen om Rwanda är inte främst en moralisk skyldighet, det är allra mest ett nöje. Inte ”nöje” som i ”underhållning”, men som när något viktigt faller på plats och blir lite klarare.
Samtidigt finns det förstås inga enkla förklaringar. Hur hittar man logiken i att bönder tar sina macheter och en dag går för att slakta sina grannar, istället för att skörda maniok på sin jordlott? Startskottet till massakrerna kom när hutupresidentens flygplan sköts ner i en raketattack. Det blev aldrig utrett om det var extremistiska hutuer eller tutsirebeller som sköt. De första rapporterna från Rwanda präglades ofta av undertonen att stammarna hutuer och tutsier var lika ivriga att massakrera varandra. Eftervärldens sanning är en annan. Ledande hutuer planlade och genomförde nästan ett folkmord på tutsierna, precis som nazisterna gjorde på judarna.
Philip Gourevitch är den mest kända i Sverige av de två reportrarna, säkert för att han är amerikan medan Jean Gatzfeld skriver på franska och bor växelvis i Rwanda och Paris.
Gourevitchs Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas imorgon tillsammans med våra familjer (titeln syftar på ett brev några tutsipastorer författade som dödsdömda fångar, inringade på ett sjukhus) täcker in det mesta: han varvar berättelser från dem som var med, med skarp politisk analys. Gourevitch är mycket kritisk mot FN, som drog tillbaka sina trupper från Rwanda istället för att ingripa, och mot Frankrike som ingrep på ett sätt som skyddade hutu-folkmördarna men inte de cirka 800 000 tutsier som slaktades.
Det speciella med Rwanda är att mördarna och de överlevande lever vidare sida vid sida. Jean Hatzfelds bok lutar sig helt mot de vanliga människorna som överlevt. Båda böckerna är verkligen läsvärda, men om jag måste välja en väljer jag trots allt Hatzfelds Antilopernas list, för dess otroligt starka berättelser. Han förflyttar läsaren till Rwanda så varsamt och bestämt, med ögonblicksbilder från småkrogarna, marknaderna och bakgårdarna i Nyamatadistriket. Läsaren är i hans händer, och Rwanda är inte bara långt borta utan också nära.
Lena Kvist
kultur@smp.se
Läs också: Haruki Murakamis tjocka feta reportagesamling Underground, om överlevande från giftgasattackerna i Tokyos tunnelbana.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
