Böcker 2010-09-07 | Uppdaterad 2010-09-07
Den börjar trevande, känns lite som dagboksanteckningar. Men just när man befarar att det ska fortsätta så där - att Marcus Birro sitter och tycker synd om sig själv - ser man att det skapats sammanhang, att en berättelse plötsligt tagit form, att det blivit litteratur av orden.
Marcus Birros tolfte bok benämns roman men handlar som vanligt om Marcus Birro. Den är skriven med hans vanliga självgoda kaxighet som gör att jag på sidan 96 vill påpeka för honom att "pålagor" inte betyder pålagda filmeffekter, att han på sidan 202 nog menar vågrät inte lodrät.
Men han låter sig inte avbrytas utan pladdrar högljutt vidare.
Sida upp och sida ned är det kapsejsade metaforer som att "Göteborg långsamt och nästan omärkligt förvandlades till en klåpare, en kvacksalvare med tomma fickor och stulen överrock" och "jag har livet som nedfällda bommar mot drömmarna". Överlastat och pretto på typiskt Marcus Birro-vis.
Samtidigt är invändningar som dessa irrelevanta. Marcus Birro har något att berätta, har patos och ett sätt med orden där tonträffen inte behöver vara exakt. Det får slamra och vara lite ostämt. Det är energin som räknas. Som punk.
Att leva och dö som Joe Strummer är en berättelse ackompanjerad av rockmusik. Några ungdomskamrater – som nu kommit upp i 40-årsåldern – återses för att begrava en vän (han dog av samma hjärtfel som Clashs sångare). Det är en reflekterande skildring av hur det var att vara ung i Göteborg i början av 1990-talet. Framförallt är det en berättelse om varför den man var blev den man är.
Läs också: Romaner där rockmusik spelar en central roll är nästan en egen genre. Kärlek är ett blandband av Rob Sheffield är väldigt fin. Lost In Music av Giles Smith och Killing yourself to live av Chuck Klosterman rekommenderas också.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA