Böcker 2010-07-26 | Uppdaterad 2010-07-26
Mördare eller bödel? Moder eller hora? Polis eller suput? De tre huvudpersonerna i Deon Meyers kriminalroman Devils Peak brottas intensivt med varsitt frågepar och finner snart sina vilsna identiteter obönhörligt sammanflätade i en härva av korruption och våld.
Devils Peak är en topp på Taffelberget under vilket Kapstaden breder ut sig, men det är också en metafor för de prövningar Meyer ställer sina figurer inför. ANC-soldaten Tobela Mpayipheli från hans tidigare romaner är en av dem.
Här har Tobela dragit sig tillbaka med sin adoptivson för att börja ett nytt liv efter apartheid, men allting förändras när pojken skjuts ihjäl på en bensinmack och mördarna kommer undan. Tobela bestämmer sig för att hämnas inte bara sonen, utan våldet som riktas mot alla Sydafrikas barn. Misshandel. Våldtäkt. Allt.
I en annan del av landet sitter Christine, en före detta sexarbetare, och biktar sig för en präst som gapar inför innehållet i den kartong hon ställt på hans skrivbord. Hon är trött, jagad och mor till ett av de barn som skapat tidningsrubriker som fått Tobela att rasa.
Meningen är att Benny med sin polisbricka ska vara en av dem som håller ordning i kapprovinsen. Efter år av alkoholmissbruk rämnar dock allt för honom: äktenskapet, jobbet och inte minst lögnen som hållit honom flytande. Men han får en chans att rycka upp sig och fånga den godhjärtade hämnaren.
I omväxlande korta och långa block kryssar Meyer filmiskt mellan dessa öden. Prosan flyter okonstlat och lättillgängligt, men berättarstrukturen är desto klurigare. Gång på gång bryter han skeendet för att senare plocka upp det ur ett annat perspektiv, gång på gång ställer han dagsaktuell problematik i Artemis-mytens skugga.
Devils Peak är på många sätt en eggande blandning av psykologisk thriller och svartvit maffiaaction. På ett övergripande plan är boken skickligt iscensatt med sina yviga cirklar och symboliska spegelbilder, men de olika berättelserna läcker intensitet efter hand och luckras upp i en överdramatiserad virvel.
”Prosan flyter okonstlat och lättillgängligt, men berättarstrukturen är desto klurigare.”
JONNA FRIES
Läs också: Tatiana de Rosnays mystiska familjedrama Bumerang.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (53 ST.)
ANNONSERA