Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Böcker 2010-01-21 | Uppdaterad 2010-01-21
Don DeLillo är en av de stora amerikanska författarna som skriver inom den postmodernistiska romantraditionen. Foto: Scanpix
Ratners stjärna
Don DeLillo
Översättning: Rebecca Alsberg
Atlantis
Läs också: Thomas Pynchons samtidiga och märkligt korresponderande storverk Gravitationens regnbåge.
Om den postmodernistiska filosofin i stor utsträckning varit en fransk angelägenhet, är den postmodernistiska romanens utveckling huvudsakligen ett amerikanskt fenomen. Pionjärer som John Barth och William Gaddis hör till dem som med sina form- och tankeexperiment, sin samtidskritik och nihilism, sina bedrägerier och språkimitationer, krattat manegen för efterkommande mästare inom genren.
De två amerikanska titanerna med världsrykte inom den ”monumentala” genren heter så Thomas Pynchon och Don DeLillo. Lustigt nog gavs båda ut med var sin kolossal tegelsten på två olika svenska förlag ungefär samtidigt hösten 2001: Mason & Dixon (Pynchon) och Under jord (DeLillo), båda ursprungligen publicerade 1997. Den parallella utgivningen på svenska såg onekligen ut som en tanke, eller var kanske rentav ett uttryck för det slags korresponderande tecken (slump? analogi? komplott?) som så eftertryckligt genomsyrar deras respektive författarskap.
Den sammanfallande publiceringen av de bådas episka storverk kan därför inte betraktas som annat än en uppföljning av deras intellektuellt och litterärt stimulerande kamp om en plats på den amerikanska samtidslitteraturens tron.
Märkligt nog kom det att dröja över tre decennier innan Pynchons och DeLillos första respektive magnum opus tillsammans skulle finnas tillgängliga i svensk översättning. Den förstnämndes odiskutabelt viktigaste verk, den myllrande sammansvärjningsromanen Gravitationens regnbåge (1973), översattes för fjorton år sedan, medan DeLillos litterära bedrift Ratners stjärna (1976) kommer ut först idag, 34 år efter originalutgåvan. Det skiljer alltså tre år mellan de båda episka bragderna, som var och en på sitt sätt utgörs av en barock-surrealistisk-konspiratorisk-humoristisk-faustisk uppgörelse med den moderna civilisationen, och på postmodernistiska skälmars vis är fascinationen för det teknokratiska samhället lika stark som den kritiska granskningen av det.
Någonstans i tiden mellan Pynchons regnbåge och DeLillos stjärna introducerade den polsk-franske matematikern Benoit Mandelbrot begreppet fraktaler, som inom olika vetenskaper revolutionerat studiet av naturfenomenen. Under läsningen av Ratners stjärna kan jag inte låta bli att undra om DeLillo alls hade lyckats skriva sin roman utan upptäckten av dessa fraktaler. Ty liksom dessa, som huvudsakligen kännetecknas av sin sönderbrutna karaktär, utgörs DeLillos romanbygge av ett till synes godtyckligt gytter av fenomen, tankar, uttryck och händelser, men som vid närmare påseende, och åter igen i likhet med fraktalen, uppvisar ett upprepande mönster som närmast präglas av skönhet i konstruktionen.
DeLillo har här alltså skrivit en ”matematisk” roman, men inte bara en roman om matematik utan, som han själv uttrycker det, ”som matematik”. En bok som rymmer ”mönster, ordning och harmoni, sådant som den rena matematiken eftersträvar”. Handlingen – för det finns en sådan – kretsar kring det 14–åriga mattegeniet Billy från New York, som får i uppdrag att i en hemlig forskningsanläggning (”en enorm geometrisk konstruktion”) försöka dechiffrera ett kodat meddelande från yttre rymden. Under kongeniala kapitelrubriker som ”Substrat”, ”Inåtgående konvergens” och ”Sekvens” mångfaldigas för Billy en oändlig mängd intrikat information om matematiska, fysiska och astronomiska upptäckter och gåtor, som i sin tur driver fram DeLillos gestaltning mot existentiella betraktelser och odygdiga språklekar (mästerligt översatta av Rebecca Alsberg) presenterade genom romanens veritabla kuriosakabinett av aparta och hejdlöst bisarra figurer.
Det här är förstås en väldig roman som kräver sin observanta läsare, men dess vältrande i medvetet krångliga begrepp som ”vågfrontsrekonstruktioner” och ”sylfiska föreningar” bör förstås läsas med satiriska glasögon, och utgör bara själva ramverket i en litterär skapelse som lika mycket lockar till skratt som till bestörtning över den västerländska civilisationens neurotiskt skruvade verklighetsbeskrivningar.
Martin Lagerholm
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
