lördag 20 mars 2010
lördag 20 mars 2010
Böcker 2009-05-18 | Uppdaterad 2009-05-18
Elin Wägner - Det första fotstegets moder
Antologi, redaktör Marianne Enge Swartz
27 medverkande skribenter, bland andra Majgull Axelsson, Birger Schlaug, Stefan Edman, Ebba Witt-Brattström, Cecilia Davidsson
Artéa förlag
Läs också Kvinnor på gränsen till genombrott. Om Tidevarvets kvinnor, bland andra Elin Wägner, av Ulrika Knutsson.
Om jag säger Elin Wägner vad tänker du på då? Lilla Björka kanske. Pennskaftet. Du tänker nog också att du borde ha läst henne någon gång, men nog mest läst om henne. Läste du inte kanske någonting i skolan?
Jag erkänner. Jag hade inte läst ett ord av Elin Wägner fram till nu, fast jag trodde nog att jag hade gjort det. Ville tro. Och kanske att jag läste lite om henne, på litteraturvetenskapen eller genuskursen på universitet i mitten av nittiotalet. Kanske. För då var Wägner helt ute. Då snackade vi att allt - inklusive den biologiska kroppen - var sociala och språkliga konstruktioner. Elin Wägner predikade kvinnors särart, deras särskilda fallenhet att skapa fred, om inte annat för att våga sätta barn till världen. Fel, fel, fel.
Elin Wägner var så mycket, vet jag nu, efter att ha läst en ny antologi om henne. Det verkar nästan finnas en Elin för alla. I dag på hennes födelsedag, kommer en vackert formgiven och påkostad antologi om Elin Wägner ut. I år är det jubileumsår, det är 60 år sedan Wägner dog, hemma hos ekobonden och vännen Flory Gate i Rösås i Bergs socken.
Elin Wägner levde mellan 1882 och 1949 och hann därmed uppleva två världskrig, kampen för kvinnors rösträtt och en hel massa framsteg för kvinnor och lika många bakslag för fredskampen. Om vi ska placera in henne kronologiskt och idémässigt bland de kända kvinnosakskvinnorna befinner hon sig i generation mellan Ellen Key och Barbro Alving. Elin positionerade sig gentemot Ellen och Barbro följde Elin.
Elin Wägner satt i Svenska akademien. Hon var den andra kvinnan där, efter Selma Lagerlöf och det var hennes biografi över Lagerlöf som gav henne stolen där 1944.
Hon började tidigt skriva, fick arbete på Helsingborgs Dagblad, sedan Idun, DN, Tidevarvet. Satt i Samfundet De 9, var med och startade svenska Rädda barnen. Reste mycket, mycket. Var en globalist innan ordet fanns, var pacifist, feminist, journalist, författare. Var mycket uppburen och populär, skrev humoristiskt och lättillgängligt. Engagerade sig för miljön med exakt de argument vi använder nu. "Före sin tid" är ord som förekommer i flera av antologins texter. Och det är häftigt och imponerande att Elin Wägner 1941 pratade om att det "klibbade nöd och tårar vid aprikoserna, kaffet och apelsinerna" och pratade om vad vi i dag kallar produktionsvillkor.
För Wägner hängde allt ihop. Kvinnors villkor, miljön/jorden, freden. Det handlar om att respektera det levande och nog var hon klok och insiktsfull och just före sin tid.
Allt detta lär jag mig när jag läser Det första fotstegets moder men när jag blir trött av alla hyllande texter tar jag mig en andningspaus och läser vad Ulrika Knutsson skriver om Wägner i sin bok om Tidevarvets kvinnor, Kvinnor på gränsen till genombrott. Och å så skönt. För på tjugo sidor lär jag mig nästan lika mycket som på hundratals i antologin. Knutsson är ju också sällsynt skarp och vass. Påläst och respektlös på ett kärleksfullt sätt. Och hon gör Elin till människa och hon gör henne tydlig i tiden, platsen och i idéerna. Och hon hyllar inte. För Det första fotstegets moder är mer eller mindre en samling kärleksbrev till Wägner. De medverkande skribenterna älskar Elin och de vittnar alla om hennes storhet och om hur oerhört mycket hon betytt, för dem själva eller för litteraturhistorien eller för något annat. Och det är säkert sant, men boken hade vunnit vansinnigt mycket på att ha med någon kritiker och kanske också, för oss noviser - för boken vänder sig väl inte bara till de redan inlästa och insatta? - ett rejält inledande kapitel som i grova drag tecknade Elins liv och gärning.
Boken tyngs av de i och för sig i korta men ändå lätt trista litteraturvetenskapliga texterna. Och då har jag ändå läst litteraturvetenskap och känner mig rätt hemma i det speciella tugget. Det blir lite för akademiskt petande här och där. Trots allt väcker Ebba Witt-Brattström en stark lust att läsa Pennskaftet och Eva Heggestad detsamma om Norrtullsligan.
Men å andra sidan brinner en del texter. Särskilt imponeras jag av Anna Jörgensdotters bidrag Sommarpredikan som jag föreställer mig skriven i Wägners anda, när hon var som piggast. Här får Wägner vara radikal, här vågar Jörgensdotter kritisera Wägnerkramarna, här blir Wägner viktig, här fattar jag varför jag ska bry mig om Wägner 2009. Det är inte för att minnas en kvinna som en gång var viktig, det är för att hon fortfarande kan vara viktig. Stefan Edman är en annan som lyckas placera in Elins tankar i vår samtid och då blir det ju så mycket angelägnare.
Men det som blir kvar till sist är att de vassaste och roligaste texterna i samlingen är de som är skrivna av Elin Wägner själv.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (30 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
