Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Böcker 2011-04-05 | Uppdaterad 2011-04-05
När man i en roman tar upp saker och ting som de flesta läsare hittills aldrig skådat, är det nödvändigt med en så detaljerad och precis beskrivning som möjligt.
Haruki Murakamis 1Q84 utspelar sig 1984. Bisarrt, verklighetssprängande och fascinerande, men någon stor stilist är han inte, tycker Martin Lagerholm. Foto: Marion Ettlinger.
Q84 (första och andra boken)
Författare: Haruki Murakami
Översättning: Vibeke Emond
Förlag: Norstedts
Den visionära och apokalyptiska berättelsen har en lång tradition i litteraturhistorien. Linjen som går från Uppenbarelseboken till Dantes vandringar i helvetet, skärelden och paradiset, från William Blakes profetiska diktning till H. G. Wells framsynta science fiction-noveller, från Arthur C. Clarkes alternativa dimensioner till Philip K Dicks postmoderna dystopier, är visserligen inte obruten. Däremot beskriver den ett lika uppenbart som tidlöst behov hos människan att ge gestaltning åt sina inre drömbilder av och känslostämningar kring sådant i vår tillvaro som inte är direkt synligt för oss men som existerar som hägrande möjligheter eller olycksbådande hot i vår föreställningsvärld.
När man i en roman tar upp saker och ting som de flesta läsare hittills aldrig skådat, är det nödvändigt med en så detaljerad och precis beskrivning som möjligt. Så lyder ett gott råd till en av gestalterna i den tvådelade mastodontromanen med den kryptiska titeln 1Q84, japanen Haruki Murakamis hittills största satsning och hans åttonde bok i svensk översättning. Och författaren själv tar sannerligen till sig den dyrbara berättartekniska anvisningen! Murakamis skapelser har alltid varit bemängda med populärkulturella referenser, postmoderna koder, intrikata motivflätningar och allehanda kryptiska inslag i berättelsernas spegelkabinett, det vet alla som läst Norwegian Wood, Kafka på stranden eller Sputnikälskling. I föreliggande romankoloss, som i enlighet med den mediala marknadsföringens mest utstuderade strategier omgetts av stort hemlighetsmakeri och rekordmånga esoteriska diskussionsfora i bloggosfären långt innan själva publiceringen av boken, utnyttjas hur som helst nämnda berättartekniska inslag in absurdum.
1Q84 är en motivmässigt ambitiös skapelse och i det närmaste hallucinatorisk fantasi som kretsar kring stora frågor om tidens natur och den mänskliga civilisationens förbryllande manifestationer. Samtidigt vill den med sina många metalitterära referenser till sin egen romanstruktur pröva och försöka vidga ramarna för det fiktiva berättandet.
Romanen utspelar sig från april till september 1984, och i alternerande kapitel får vi på de två böckernas sammanlagt drygt 800 sidor följa historiens två huvudfigurer, kvinnan Aomame och mannen Tengo. Den förstnämnda förflyttas redan i första kapitlet till en annan verklighet under jord, där hon omedelbart dras in i en rad bisarra händelser kopplade till en mystisk sekt med drag av såväl 60-talets radikala medborgarrättsrörelser som kultliknande terrororganisationer. Tengo är anställd vid universitetet i Tokyo och får en dag i hemligt uppdrag att hjälpa en tonårig flicka att skriva färdigt en surrealistisk roman, vars fiktiva värld långsamt bryter in i hans tills nu trygga vardag. Så vecklar denna bisarra och verklighetssprängande berättelse ut sig till ett slags konspiratoriskt äventyr med många referenser till det sena 1900-talets och vår egen samtids politiska händelser och kulturella fenomen. Förvirringen tilltar under läsningens gång, och den mattas heller inte av i andra boken där de båda centralgestalternas respektive verkligheter gradvis närmar sig varandra.
På sitt patenterade maner snickrar Murakami så ihop detta illusoriska romanbygge av material som tycks hämtat från så skilda inspirationskällor som japanska Mangaserier, Alice i underlandet och Hermann Hesses Glaspärlespelet – men framför allt från George Orwells skrämmande framtidsvision 1984 (vilket ju också antyds i romantiteln).
Nu är inte Murakami med sitt utpräglade talspråk någon stor stilist och inte heller den radikala förnyare av romankonsten som han kanske inbillar sig. Men man måste imponeras av hans outsinliga fabuleringsförmåga och uppfinningsrikedom, låt vara med reservationen att handlingens ständigt mysteriösa natur i sanningens namn blir en smula påfrestande i längden. Med tanke på hur den andra romandelen slutar skulle jag gissa att det någonstans därute i mörkret – bevare oss väl! – dessutom hägrar en tredje bok i serien?...
MARTIN LAGERHOLM
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
