Böcker 2008-06-18 | Uppdaterad 2008-06-18
Som ung journalist på Smålandsposten hade jag då och då kontakt med Birger Johansson i Älmeboda. Han drev företaget Williams som sysslade med klockor och urmakeri. Vid sidan av yrkesarbetet var han hängiven hembygdsman. Bland annat förde han kampanj för att få Vägverket att sätta upp skyltar vid alla byar. Och så blev det.
William var namnet på hans far, urmakaren, som var son till Wilhelmina Elmqvist och det enda av fem barn som överlevde sin mor.
Under sin levnad tog denna Wilhelmina Elmqvist emot ett antal brev i de mest skilda ärenden och sparade dem alla. Helt naturligt kom breven att bli Birger Johanssons egendom. Före sin bortgång överlämnade han dem till hembygdsföreningen.
Nu har Maya Lamppu hittat breven i hembygdsföreningens arkiv, renskrivit dem och fått Hägglunds förlag att ge ut dem som bok med titeln Kära hustru, älskade syster, kära tant.
Brevens mottagare Wilhelmina Elmqvist var född 1858 och död 1943 vid 85 års ålder i Rävemåla. De första breven hon tog emot var friarbrev. Hon var 19 år när den blivande maken August Johansson från Sutaremåla, Älmeboda, tog mod till sig och skrev. Det fanns en annan ung man också, men Mina, som hon kallades, valde den allvarlige August.
Vi lär känna August i några få brev, övriga brev kommer från Minas bröder samt en son och dennes fästmö.
Breven leder läsaren rakt in i 1800-talet och dess mentalitet. Genomgående finns en oro för hälsan, och med allt skäl. Minas bror Alfred lyckades bli student i Växjö och genomföra studier till läkare i Lund. Det ledde till att han fick brevledes förfrågningar både från syster och svåger om olika åkommor och skickade ibland ett recept. När han förstod att svågern var döende skrev han ut morfin, annars rörde det sig mest om huskurer och som sådana mycket intressanta att ta del av.
Brodern Ernst skriver om hur de gamla förvarade kvicksilver och arsenik i byrålådorna som hjälp mot olika sjukdomar och att detta var farliga preparat. Man vet inte varför han tar upp detta, men brevet övergår i en rekommendation om nyktert naturliv och han föreslår sin syster att läsa Materia och ande av Are Waerland. Några år senare skickar han en dikt med anledning av hennes första barns död. Själv dog han kort efter.
Många gånger handlar breven om längtan efter barndomslandet och nästan lika ofta visar det sig vara en luftbubbla att önska sig en resa hem. Pengarna räcker inte.
Det religiösa ligger hela tiden högt upp i tankarnas hierarki. Idén är hela tiden att Gud styr, lösenordet blir genomgående förnöjsamhet, fastän man hela tiden identifierar personer med intellektuell läggning. Detta speglas tydligt i en lång brevsvit från brodern Alfred, läkaren. Ingenting gick hans väg. Breven börjar i ungdomlig ton med sådant som att han bjuder studentvänner på toddy på sin 22-årsdag. Efterhand mörknar bilden. Rocken är så sliten att han får in armen mellan fodret och yttervaret. När han är 30 tänker han på hur kärleksfull hans syster alltid var mot honom. När han är 33 har han tjänat 130 kronor på åtta dagars tjänst i Mariefred. När han är 41 arbetar han med de anställda vid tändsticksfabriken i Tidaholm för 10 kronor om dagen, varav hälften går till maten, men han har fritt husrum. Han ventilerar sin oro för att ryska sågfilare kan vara förklädda spioner. Med tiden kommer alla hans gamla skulder ifatt honom och han går i konkurs i Nässjö när han är 49. Livet är dystert, han drar sig undan sällskap, men det kan vara nödvändigt för att lära känna sig själv, skriver han. Han var 53 när svågern dog. Själv var han 54 när tuberkulosen tog honom.
När Birger Johansson överlämnade breven räddade han en fri sikt rakt in i en värld som fanns kvar ännu för hundra år sedan.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (38 ST.)
ANNONSERA