söndag 12 februari 2012
söndag 12 februari 2012
Stina Aronson.Arkivfoto: Scanpix
Böcker 2007-01-02 | Uppdaterad 2007-10-05
Normal förlag startades för ett par år sedan för att vända Sveriges litteraturblickar mot en åsidosatt litteraturhistoria och marginaliserad samtidslitteratur. Det skapades snart ett centrum som vi i dag inte vill vara utan - ett rum som gör plats åt queer litteratur.
På liknande sätt vill Rosenlarv förlag grunda ett nytt litteraturcentrum. På hemsidan står det att förlaget har startats för att få in fler "diskursiva rum" i samtiden. Med det menar de (på hemsidan står det att Rosenlarvs förlag mest består av vita akademiska medelklasskvinnor med olika sexualiteter) att de vill bidra med fler litteraturvärldar än de få som får plats i våra mainstreammedvetanden. För det finns så många olika skildringar av världen författade av människor som inte får plats i den traditionella litteraturkanon. Det finns världar som glömts bort eller inte fått plats i historieskrivningen och som vi inte får tillgång till om vi inte anstränger oss, om vi inte gräver efter dem själva. Rosenlarv nöjer sig inte med att rota efter bortglömd litteraturhistoria utan har även skapat något de kallar för "Ett eget rum" på hemsidan - ett forum för feministiska texter. Dit kan den feministiska skribenten vända sig och få chansen att bli publicerad (definitionen på god feministisk litteratur är enligt Rosenlarvs förlag öppet och godtyckligt).
Den första boken som Rosenlarv gett ut är Stina Aronsons Feberboken och den fyller faktiskt ett tomrum i mig. Ett tomrum jag inte riktigt visste om.
För ett par år sedan gav Modernista ut en nyutgåva av Hitom himlen och jag hade en liknande känsla då.
Feberboken är ett tidigare och mer okänt verk (gavs ut 1930), men med lika fantastiskt språk om än i en vildare form. Dagboksanteckningar, brev och daganteckningar varvas och bildar en kärlekssång och en kärleksklagan från en författarinna till en yngre manlig poet.
Feberboken är glödhet och modig. Anspråksfull. Aronson knockar läsaren med sin kompromisslöshet. Huvudpersonen Mimmi går för fullt in i sin
passion utan att be om ursäkt. Hon vilar i den utan att vika sig, utan att svika sig själv. Hon gör det oroligt och spänstligt - hon kliver in i rädslan, i utsattheten och utforskar den som ett nyfiket barn och som en obehärskad kvinna. Så mycket rymmer Feberboken. Det är en otålig pretentiös kärlekshistoria och samtidigt ett klokt och enträget filosoferande om passionens förutsättningar, om att vara människa, om att vara kvinna, intellektuell och kåt på samma gång, och till på köpet älska en yngre man som inte älskar tillbaka.
I bokens direkta ärlighet finns en enorm spänning. Om det i dag är komplicerat för en kvinna att exponera begär och fysisk längtan och att sätta mannen i rollen som objekt var det på 1930-talet betydligt mycket svårare.
Ebba Witt-Brattström skriver i sitt förord att boken ansågs bestå av "hysteriska monologer" i Svenska Dagbladets 1930-talsrecension. Den mottogs misstänksamt för dess självbiografiska tendenser (boken är skriven efter ett stormigt möte mellan Stina Aronsson och Arthur Lundqvist). Att exponera sig så, att agera ut den "hysteriska" kvinnan var minst sagt riskabelt och modigt. I dag återstår bara att hylla den otyglade formen och den poetiska sprängkraften.
Det är en text som inte ber om ursäkt för sin desperation utan vars konstnärliga genialitet bygger på intensiteten som kommer ur Majas förälskelseursinne. En minst sagt dagsaktuell bok som vill "lösgöra något av det som är bundet vid benämning och fraser", som Mimmi skriver i en dagboksanteckning.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (53 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
