söndag 12 februari 2012
söndag 12 februari 2012
Böcker 2009-08-28 | Uppdaterad 2009-08-28
Håkan Nesser har skrivit en roman som mest liknar ett ytligt resereportage.
Bok: Maskarna på Carmine Street
Författare: Håkan Nesser
Förlag: Bonniers
En fyraårig flicka kidnappas av en främmande man mitt på ljusa dagen någonstans i Europa, och lämnar två föräldrar, författaren Erik och konstnären Winnie, ensamma med sin bedövande sorg och saknad. För att över huvud taget stå ut med det nya livet utan barn flyttar paret så småningom, ”med fyra fullpackade koffertar och två tomma hjärtan”, till New York. Väl där inträffar emellertid en rad märkliga händelser vars omständigheter kan knytas till den spårlöst försvunna dottern.
Håkan Nessers nya roman, som snarare än en regelrätt deckare vill beskriva sig som en berättelse om ”skuld, saknad och existentiell ensamhet”, är icke desto mindre uppbyggd av den typen av kriminologiska beståndsdelar som vet att omedelbart suga tag i den sensationslystne läsaren. Så kryddas här författarens huvudsakliga lockbete (ett försvunnet barn) av ”stämningsfulla” skildringar av ett kultigt patinerat Greenwich Village i New York, där det känslomässigt allt mer isärglidande paret bosatt sig, och av diverse mystifikationer och förföriska dimridåer som väl är tänkta att förbluffa den förmodat konsternerade läsaren. Den som är upplagd för sådant kan hur som helst se fram emot allt från klärvoajanta fransyskor och romantiska tillbakablickar på ett vintrigt Venedig till ett par oundvikliga referenser till skräckmästaren Edgar Allan Poe och vådliga färder till gudsförgätna hålor i Upstate New York?–?allt i jakten på verkliga eller inbillade livstecken från den kidnappade dottern.
Visst kan Nesser på idéstadiet koka ihop en spännande story?–?fattas bara efter ett tjugotal titlar?–?men det räcker inte; språket är slappt, klichéerna haglar över sidorna, psykologin är banal, dialogen platt och hela historien så konstruerad att den inte går att ta på allvar.
Det är slutligen inte bara den författande jagberättaren Erik som tröttnar på alla dessa luncher ”på Le Tartine på 4:e gatan”, alla kaffekoppar ”utanför The Grey Dog’s Café” och irrande efter White Horse Tavern, ”den där puben där Dylan Thomas drack ihjäl sig 1953”, utan i lika hög grad den stackars läsaren. Och det är nog just de slentrianmässiga resebroschyrs-skildringarna av New York som irriterar allra mest. Här har Nesser, efter att under ett par års tid varit bosatt i metropolen, haft alla chanser att låta platsens ande genomsyra och ge färg åt hans ödesmättade historia, och allt han ger oss är ett ytligt resereportage som snarare erinrar om något fånigt inslag i SVT:s Packat & klart.
Martin Lagerholm
Läs hellre: Paul Austers New York-trilogi (för stadens skull) och Illusionernas bok (för den existentiella utsatthetens skull).
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (53 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
