Böcker 2010-08-31 | Uppdaterad 2010-08-31
"Är det någon som vill läsa den här texten får de göra det", skriver Joar Tiberg i sin nya diktsamling Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret. Det är en ordentlig koloss. Antalet sidor uppgår till 743 enligt förlagets hemsida, men i boken tuggar pagineringen enbart om siffran sju.
Varför denna fokusering på sjuan? Även på omslaget figurerar titelordet Ansvaret sju gånger. Det tycks handla om en stum rundgång, en sprängande mystik och en dyrkad helighet, om man också adderar det stackatoartade innehållet. Men här finns också en stor tomhet – såväl tematiskt som formmässigt.
Många sidor rymmer bara ett ord, andra en rad, ett fåtal något längre passager. På de första tjugo sidorna flyter samma dikt runt, omväxlande med versaler, gemener och punkt: "En renhet." Fortsättningen, på många av de sjumärkta bladen, lyder: "och". Sedan händer någonting. "RäddärinteMariasilkeberg", skriver Tiberg plötsligt och följer upp med flera andra personer, saker och platser. Det utvecklas därifrån med återkommande rester av maträtter, projekt, känslor och iakttagelser. Kortare, längre, upprepande, framåtskridande.
Så mycket mer framåt än själva bladvändandet går det väl egentligen inte. "Jag har ju knappt börjat", skriver Tiberg på sidan sju en tredjedel in i boken. Vart är det egentligen han vill komma? Om det är någonting som hans enkilosbok gör, så är det ekar. Den ekar av död, hat, uppgivenhet och förakt - för skrivandet, för rollen jaget har här och även för själva sammanfogandet av verket. "Jag är ingen poet / jag hatar poesi", skriver Tiberg. På en annan sjumärkt sida: "Stirra ner i den döda texten". Och vidare: "samma jævla text fortsætter hela tiden".
Någon form av nyckel erbjuds så småningom i ett inkilat brev till poeten och kritikern Anna Hallberg. "Det finns en sån vilja i mina dikter, att de ska frysa, dø. Det handlar om døden, visst, det gør væl allt vi skriver, allt vi lever. Men dikten måste också vara tyst, inåtvænd kanske, ringlad kring sin egen død".
Utan tvekan är Tibergs dikter någonting som finns, som är, men samtidigt försöker de uppträda som någonting annat än bekant materia. Det är texter som vill tala, men som försöker värja sig från alla anspråk. Det är dikter som rör sig i det orörliga – och genom det avslöjar sin egen kärna.
Trots dessa slutna och frånstötande splatteriscensättningar av diktsamlingens egen uppkomst och mening(slöshet) finns det någonting med Tibergs honungstunga droppar av fräsande neologismer och försiktigt kontaktsökande frågeställningar som lockar. Men kanske är Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret mest av allt en pjäs för författaren själv.
JONNA FRIES
Läs: Hanna Nordenhöks magnetiskt vibrerande diktsamling Bländare.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA