fredag 30 juli 2010
fredag 30 juli 2010
Att Nestlé bär sig illa åt kan ju inte Zoégas hjälpa. Men kaffet har ändå börjat smaka lite bittert. Foto: PRESSENS BILD
Böcker 2005-05-13 | Uppdaterad 2007-10-05
Antonio Gramsci. Foto: PRESSENS BILD
Anders Ehnmark. Foto: PRESSENS BILD
Klaus Werner. Foto: PRESSENS BILD
Hans Weiss. Foto: PRESSENS BILD
Recension: Böcker / Övrigt
Titel: Storföretagens svarta bok och En stad i ljus
Artist / Författare / Regi / Konstnär: Klaus Werner och Hans Weiss och Anders Ehnmark
Plats:
Distributör / Förlag / Skivbolag: Ordfront och Norstedts
Medverkande:
Säg "Antonio Gramsci" och de flesta gissar på en fotbollsspelare. Den italienske filosofen och politikern är relativt okänd i Sverige, i alla fall utanför vänsterns studiecirklar.
Det vill journalisten Anders Ehnmark ändra på. I sin nya bok, En stad i ljus, undersöker han vilka av filosofens idéer som kan användas i dag.
Antonio Gramsci var, åtminstone i början av sin karriär, trogen kommunist och Lenin-beundrare. Han var med och grundade det italienska kommunistpartiet 1921 och blev tidigt en sarkastisk Mussolini-kritiker. Kanske lite för sarkastisk, år 1926 kastades han i fängelse och satt där till sin död nio år senare.
Tiden tillbringade han med att fylla block efter block med funderingar kring makt och motstånd. I kontakten med fascismen hade han fått upp ögonen för vad en totalitär ideologi kan göra och nu ansåg han att socialismen måste kombineras med demokrati. Människan ska lära sig att genomskåda "nedhållandets tänkesätt". Underkastelsen är inlärd.
Anders Ehnmark - journalist och krönikör i bland annat Expressen - har funderat mycket på Gramsci. Ända sen sextiotalet. Tillsammans med två goda vänner vallfärdar han till filosofens hemby på Sardinien för att få svar på en fråga:
Vad återstår av socialismen i dag?
Frågan kan också ställas så här: Kan socialismen användas till nåt? Hur kombineras den med demokrati? Hur bör den utnyttjas i motståndet?
Det låter teoretiskt, och är det också. Lite ideologisk skuggboxning är visserligen aldrig fel, och Ehnmarks lysande språkkänsla gör varenda sida njutbar, men det känns ändå lite ... välstruket. Som om Ehnmark myser på piazzan med en latte och avnjuter sina Gramsci-bakelser.
Och är frågan om kopplingen mellan socialism och demokrati verkligen så viktig? Efter 1989 är ju socialismens lyskraft svagare än en femwattslampa. Vem skulle propagera för att Volvo tas över med våld och drivs av staten i icke-vinstsyfte?
Dessutom är fascismen redan besegrad.
Å andra sidan, tycks Ehnmark mena, finns det andra makter att kämpa mot. En ny sorts fascism, i kapitalistisk dräkt. Reklamindustrin, mediekonglomerat, barnarbete, miljövåldtäkt, trafficking. "Handla!", skriver Ehnmark några sidor från slutet. Socialismens arv är just demokrati. Maktdelning, motstånd, folkbildning genom samtal och upplysning.
Endast folket kan garantera demokratin.
... och Storföretagens svarta bok
Det största motståndet mot makten formuleras i dag, paradoxalt nog, med maktens eget språk: Konsumtionen. Jag röstar vart fjärde år men jag konsumerar oavbrutet.
Ta det mest kända exemplet: Nikes gympadojor. I sin bok No Logo visade Naomi Klein hur ett företag kan tjäna miljarder på att förvandla några hekto skinn och rågummi till statusprylar för dryga tusenlappen. Det är bara att nyttja lite mördande reklam och barnarbete och att slå ner fackföreningar. No Logo blev en bibel för många unga aktivister.
I Storföretagens svarta bok, skriven av de tyska journalisterna Klaus Werner och Hans Weiss, är Nikeskorna utbytta mot vuxnare produkter som mineraler, metaller och råolja. Där är mycket ruttet. Ta exemplet tantal, en metall som används i mobiltelefoner. En stor del råvaran kommer från Kongo, där den är i händerna på miliser som deltar i det inbördeskrig som krävt drygt tre miljoner liv.
Avsnittet där Klaus Werner utger sig för att vara tantalförsäljare med kontakter i Kongo - och på så sätt avslöjar hur den tyska koncernen Bayer tvärtemot vad de säger utåt är mycket intresserade av att handla med lokala krigsherrar - hade kunnat bli stor komik.
Om inte bakgrunden vore så tragisk.
Bayerkoncernen tycks ha nått en moralisk nollpunkt. De stora kläd- och läkemedelsföretagen är inte mycket bättre. Inte livsmedelsjättarna heller. Sånt vill man ju helst inte veta, för plötsligt blir det krångligt i mataffären. Är de här tomaterna plockade av albanska nioåringar?
Men, skriver författarna, det är inte helt kört. Vi får en rad tips på hur man handlar etiskt. Köp ekologiskt. Köp KRAV-märkt och köp lokalt. Eller köp inte alls.
Allra helst bör man bekämpa varumärkena med deras egna medel. Kolla in www.adbusting.org, driv bojkotter. Be tidningarna skriva om var produkterna kommer ifrån. Svärtas varumärket ner kan kostnaderna bli enorma. Då kan man lita på att Nike snart kramar fackföreningar.
Den svenska utgåvan av Storföretagens svarta bok har kompletterats med information om ABB, Ericsson, Sandvik, H&M och några till. Det handlar om det gamla vanliga: Barnarbete, utsläpp, ABB:s dammprojekt, skyddsbrister i fabrikerna. Men, eftersom det är i försiktiga Sverige, i en mer försiktig skala. Det är inte svenska Zoégas som stämmer den etiopiska staten på ett antal miljoner, utan ägarna Nestlé. Och det kan ju inte Zoegás hjälpa. Men ända sen dess har kaffet smakat lite bittert.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (22 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
