Böcker 2010-07-20 | Uppdaterad 2010-07-21
I det tidiga 1800-talets Hampshire satt Jane Austen i sitt stillsamma hem och skrev sig in i litteraturhistorien. Hennes klassiska verk skildrar en högborgerlig tid och värld på ett träffsäkert och ironiskt sätt. Nu finns Emma, en av hennes främsta romaner, i ny svensk översättning.
Samtidigt som Lord Byron och Shelley var ute och marknadsförde den brittiska litterära romantiken runtom i Europa, och diktande landsmän som Wordsworth och Coleridge skaldade om tillvarons mysterier eller fotvandrade i Wales, satt en viss fröken Jane Austen i sitt stillsamma hem i den lilla byn Chawton i sydengelska Hampshire och upprättade ett slags förteckning över den värld som direkt omgav henne. Samtidigt såg hon till att skriva in sig i den klassiska litteraturhistorien som onekligen hade varit en smula fattigare utan hennes målande skildringar av sin egen tid.
Jane Austen föddes 1775 och fick som prästdotter en god bildning och uppmuntrades att läsa och skriva.
Snarare tack vare än trots att hon större delen av sitt tämligen korta liv framlevde en bekymmersfri tillvaro i familjens sköte, fick hon tid till att i lugn och ro studera sin omgivning och omvandla den tidens högborgerliga och ståndsmässiga värld till litterärt gestaltade intriger och genomträngande miljöskildringar. Mellan 1811 och 1818 publicerades så de sex romaner på vilka Austens berömmelse främst vilar, och som upptog hennes liv fram till hennes förtidiga död 1817: Förnuft och känsla (1811), Stolthet och fördom (1813), Mansfield Park (1814), Emma (1816) och slutligen de postumt utgivna Northanger Abbey och Övertalning som kom ut året efter hennes död 1817.
Samtliga av dessa kan beskrivas som ett slags vardagliga och familjära sedekomedier om den jordägande högre medelklass som Austen själv var väl förtrogen med, men också som skarpsynta skildringar av de sociala normer och ekonomiska verkligheter som formade samhället i stort.
Dock utmärks hennes verk aldrig av någon politisk vilja att störta denna samhällsordning eller av några ideologiskt radikala idéer, utan de nöjer sig med att beskriva sakernas tillstånd, om än ofta med giftblandat bläck. Detta mångbottnade uppdrag ror hon i land med mycket tack vare sin psykologiska träffsäkerhet, sina kombinerat ironiska och medkännande karaktärsporträtt och sitt sofistikerade bruk av perspektivskiften, som sammantaget kom att bana vägen för efterkommande kvinnliga epiker som systrarna Brontë, pseudonymen George Eliot och Virginia Woolf.
Bland initierade litteraturvetare och passionerade Austen-fantaster, så kallade janeiter, diskuteras ännu livligt om Stolthet och fördom eller Emma bör rankas högst. Det må vara hur det vill med detta, huvudsaken är att romanerna ständigt finns tillgängliga i uppdaterade och tilltalande översättningar.
När Emma nu kommer ut i en nyöversättning av Rose-Marie Nielsen, är detta högst välkommet beaktat det faktum att Sonja Bergvalls över 50 år gamla översättning börjar kännas en smula antikverad. Nielsen har inte bara ersatt i dag mindre tillämpliga ord som tvenne och fjärdingsväg, utan har över huvud taget ett mer naturligt flöde i sina satskonstruktioner och en mer gångbar ton i de många dialogerna, och det utan att förlora alltför mycket i autenticitet vad gäller det idiom och tilltal som var gällande i det tidiga 1800-talets salonger.
Utan tvekan är det via Nielsens stilsäkra översättning mer behagligt än någonsin att stifta bekantskap med den unga hjältinnan Emma, som ingen utom jag kommer att tycka särskilt mycket om, som Austen själv en gång uttryckte det. Bevisligen är det omdömet vederlagt sedan länge, även om den drygt 20-åriga Emma Woodhouse, som ung, vacker, rik och begåvad lever ensam med sin far på ett anrikt gods i utkanten av Highbury, förvisso kan vara rätt odräglig i all sitt ståndsmässiga högmod och sin stundom rätt arroganta framtoning. Här lever hon hur som helst det slags sysslolösa och bortskämda överklasstillvaro som mest består av umgänge, skvaller, middagsbjudningar och utflykter, men också av en successiv andlig fördjupning som så småningom leder till mognad och självkännedom. Och visst vinner hon i längden, detta förtjusande salongslejon, denna kavata och spirituella kvinna fylld med både stolthet och fördom, även om hennes ovana att försöka arrangera giftermål för sina vänner, och i synnerhet för den ännu yngre skyddslingen Harriet, mest ställer till problem.
Med oemotståndlig humor och ett satiriskt tonfall som elegant förenas med hennes klockrena karakteristik av olika människotyper, binder Austen samman en hel värld som i rika färgskiftningar levandegörs allt mer under läsningens gång.
Även om Austen alltså var verksam under romantikens mest intensiva period, och Emma i lika hög grad som hennes övriga romaner handlar om mänskliga relationer, ömma känslor och får läsaren att ständigt undra vem som ska få vem, är hon i all sin detaljrikedom och närmast objektiva överblick över händelseförloppet snarare en saklig realist och pragmatiker som intelligent och genomträngande registrerar sina gestalter och raffinerat skärskådar deras inre och yttre motiv. Här är Austen avgjort mer besläktad med framtida stora realister som Flaubert och Tolstoj än med de samtida romantiska diktarna. Detta i sig ett tecken på en solid aktualitet som torde vara giltig i ytterligare 200 år.
Martin Lagerholm



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA