måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Böcker 2010-03-09 | Uppdaterad 2010-03-09
Linda Polman
Kriskaravanen. Vinnare och förlorare i biståndsindustrins spår.
Leopard Förlag
Läs också: Naomi Klein "Chockdoktrinen"
Du är biståndsarbetare i krigets och svältens Sudan. Du kör en buss med medicin, filtar och vatten till ett flyktingläger. Vid ingången står milistrupper och begär skatt på allt som förs in. Du har redan varit med om samma procedur vid ett otal vägspärrar, du vet att soldaterna säljer varorna och använder pengarna för att köpa vapen och mat. Du hjälper dem alltså indirekt att fortsätta kriga och mörda.
Men om du inte gör som de vill kommer människorna därinne att dö. Vad väljer du?
Att stanna eller ge sig av, att välja om man ska bistå de lidande även om man samtidigt hjälper deras mördare, är ett lika djävulskt som konkret dilemma i biståndsvärlden. I boken Kriskaravanen gör den holländska journalisten Linda Polman det olösliga (?) dilemmat till utgångspunkt för en rannsakan av hela biståndsindustrin.
Polman börjar med ett skräckexempel: Folkmordet i Rwanda 1994. Efter att fanatiska hutuer mördat omkring åttahundratusen tutsier (och moderata hutuer) blandade förövarna sig med civilbefolkningen i flyktinglägren. Terrorstyret fortsatte, men i mindre skala. Och hjälpen gavs till alla, oavsett vad de i sin tur använde den till.
Polman går vidare till inbördeskrigens Sierra Leone och Bosnien, 80-talets skövlade Etiopien samt dagens Irak och Afghanistan. Samma dilemma: Stanna eller ge sig av?
För de flesta hjälporganisationer är svaret lätt: Stanna. Ända sedan Röda Korsets födelse år 1863 har mottot varit att lindra nöd oavsett person och eventuella fördelar för tredje part.
Att blint följa denna regel är, enligt Linda Polman, naivt och skadligt. Hon är inte emot bistånd i sig – nyligen var Polman ute i media och gav förslag på hur hjälpen till Haiti kan organiseras bättre – utan vill snarare väcka debatt.
Det kan ursäkta de många hålen i hennes framställan.
För hål finns det flera. Allvarligast är att Polman låter fall som Sudan och Rwanda exemplifiera hela biståndspolitiken. Alltså hjälp till länder där hela samhällsapparaten krackelerat. Författaren nämner inte ett ord om bistånd till, för att ta några exempel, demokratiutveckling i Nicaragua, skolbygge i Neapel eller sjukhus i Pakistan. Knappt heller något om tsunamin.
Verkligheten är, som vanligt, mer komplicerad. Svaret på frågan Stanna eller ge sig av? måste vara: Det beror på. Kommer det mer gott än ont ur hjälpen är den moraliskt riktig, annars inte.
Problemet är, vilket Polman glömmer att nämna, att konsekvenser är extremt svåra att förutse och beräkna. Att bota en människa från dödlig kolera är en sak. Men följderna av att ge medicin till hutumilisen, som i sin tur säljer den vidare, är svårare att överblicka. Innebär biståndet att fler människor mördas? Fler än som skulle ha dött om vi inte varit där?
Kan man ens räkna så? Jag tycker det. För vad är alternativet? Det kan rimligen inte vara att alltid bete sig på samma sätt, oavsett situation.
Den stora förtjänsten med Linda Polmans bok är att hon pekar på stora, rentav monumentala, problem. Ett av dem är de ständigt ökande antalen biståndsorganisationer. Bistånd är ju big business. Är man inte snabbt på plats vid en katastrof kan pengarna gå till konkurrenterna. Det gäller att locka givare med höga siffror, att utmåla just den här katastrofen till den största någonsin. Usel uppföljning gör att stora summor obemärkt försvinner i skumma fickor.
Jo, det är lätt att bli cynisk. Å andra sidan grumlar cynism blicken lika mycket som godtrogenhet. Biståndspolitiken måste granskas ärligt och nyktert. Om vi är beredda att hjälpa, och det tycks många gudskelov vara, hur bör vi bäst göra?
Hur skapa ett Bistånd 2.0?
Erik Hammar
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
