Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Böcker 2011-11-01 | Uppdaterad 2011-11-01
Huset är vår främsta jagsymbol, menade Sigmund Freud. Det är som så ofta klokt att minnas ur vilken position Freud yttrar sig, nämligen som en borgare i förra sekelskiftets Wien.
Ett hus var något hans klass uppförde åt sig, det var i mycket påtaglig mening en manifestation av sin ägare. Ett hus eller en lägenhet kan också vara något främmande man träder in i, en plats som bär spår av tidigare invånare och som man kanske aldrig lyckas göra till sitt hem.
Situationen dras till sin spets i mängder av skräckhistorier, där den trygghet som hus förknippas med vänds i sin motsats. Människor eller varelser som tidigare bebott huset kan hävda sin rätt till det som gengångare; huset självt kan rentav visa sig vara ett fientligt väsen. Det sistnämnda är vad som händer i Loka Kanarps och Carl-Michael Edenborgs spökhistoria Hungerhuset, där Kanarp står för teckningarna medan berättelsen är gemensam.
Systrarna Elsa och Fredrike vantrivs i sin nya familj, pricksäkert men alls inte hatiskt skildrad i tonsäkra repliker och i Kanarps lugna och exakta bilder. De lämnar fosterföräldrarnas fest och söker upp ett gammalt hus i skogen, som visar sig vara en port till världen utanför, till ett namnlöst, ondsint mörker som livnär sig av människors själar.
Huset lockar flickorna, särskilt lillasyster Drike, med bilder av den döda mamman och vill genom dem träda ut i människornas värld. Bara deras mod och en skyddande närvaro som trots allt är modern, en god övernaturlig kraft, hindrar huset att lyckas. När berättelsen tonar ut finns mörkret kvar som en låg väsning; det är en författarnas gardering mot idyllen som är riktig men knappast nödvändig. Den lågmälda, fåordiga texten bär utmärkt väl upp berättelsens dramatik, och det är märkligt vilket tempo Kanarps till synes så dämpade, klart konturerade teckningar driver upp.
Styrkan i Kanarps och Edenborgs bok, kanske årets bästa seriealbum än så länge, är inte minst att författarna så självklart förlitar sig på genrelitteraturens – skräckberättelsens, serieteckningens – förmåga att rymma ett psykologiskt innehåll bortom och invävt i det snabba händelseförloppet. Kärnan i spökhistorien kan mycket väl ses inte som spänningen mellan känt och okänt, utan som det oftast tysta och ordlösa förhållande systrarna emellan som Loka Kanarp är så bra på att antyda i ögonkast och handrörelser.
Mycket starkt, det här. Hoppas samarbetet fortsätter.
Jonas Ellerström



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA