Böcker 2010-08-31 | Uppdaterad 2010-08-31
Min favoritfilmer är Ettore Scolas Vi som älskade varandra så mycket och Heimat 2, de handlar om vad som händer med vänskaper, att åldras, förändras tillsammans. Jag älskar tanken på att ögonblick inte är förgängliga, utan bildar ett mönster som kan fogas samman till en helhet, att det finns en struktur där jag hör hemma.
Louise Boije af Gennäs roman Högre än alla himlar är första delen i en trilogi om sex vänner under årtusendets första decennium. Vi möter dem nyårsnatten till millennieskiftet. Vi minns nog alla vad gjorde just denna kväll. Stefan och Pella, Pellas bror Viktor och Sanna, Stefan syster Liv och homosexuelle singeln Jalle firar nyår ihop. Det är ett tillsynes homogent vänskapsgäng som hängt ihop ett tag ett slags framily, en vänkrets som blivit viktigare än familjen. Men börsmäklaren Viktor kunde inte skilja sig mer från arbetslösa skådisen Liv, Jalle inte mer från homofobe Viktor och så vidare. Ändå är gruppen sina närmaste.
Vi får följa dem under tre år på över 525 sidor. Det händer inte så mycket eller jo, de stora händelserna i mångas liv: giftermål, barn, missfall och förälskelser, men rent dramaturgiskt händer ingenting. Ingen direkt spänning eskalerar, ingen konflikt trappas upp så det bränner till i texten. Det fortgår som livet självt en sit-com utan slut. Och visst är livet visst enklare med mer pengar, det är skönt att resa till Spanien efter tråkiga läkarbesök, mycket champagne gör fester roligare och det är mysigt att kura med årgångskonjak framför brasan.
Men det är alltid modigt att skildra samtiden den kan vi alla och vi låter oss inte luras av historiska kostymer. Att beskriva en miljö, den trygga borgerligheten, som annars mest är till åtlöje i litteraturen, är också modigt. Boije af Gennäs lyckas med en gestaltningen av svensk naivitet och aningslöshet. Men uppradningen av tidsmarkörer, som utbrändhet, den gradvisa acceptansen av homosexualitet, börsmäkleri, sommarstugsidyller i Falsterbo, KBT, 9/11 och jogging längs Riddarholmen känns förutsägbar och konstruerad. Det är utbytbara öden i den stockholmska övre medelklassens medelålder. Dialogerna liknar ett manus i sin abrupta uppradning och texten hade vunnit på att kortas. Flera gånger tror jag mig läsa samma sida två gånger, som när Pella känner sig som en heroinist när hon upplever moderlyckan igen.
Jag vill läsa om vår samtid och jag älskar krönikor, men här saknar jag spänningen i själva texten inte desto mindre beundrar jag Boije af Gennäs litterära mod.
Margareta Flygt
Läs hellre: Kjell Westös Helsingforssvit: Drakarna över Helsingfors; Vådan av att vara Skrake, Där vi en gång gått, Gå inte ensam ut i natten (Norstedts)



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA