Böcker 2010-08-31 | Uppdaterad 2010-08-31
Av många gripande scener i journalisten Magnus Lintons reportagebok Cocaina fäster jag mig särskilt vid en: Reportern är ombord på en båt, en urgröpt trädstam, tillsammans med fiskaren Leo som sex dagar i veckan drar upp svärdfiskar han säljer i byn Pozón vid Colombias kust. Leos stora längtan är riktad mot kokainet. Men inte att bruka det. Vad Leo hoppas mest av allt är att en dag kunna hala in någon av de många plastdunkar med kokain som smugglare dumpar i Stilla havet när de blir påkomna av polis eller militär.
Så varför denna scen av så många andra?
Kanske för att den är så fint tecknad. Kanske för att vattnet inte är rött utan skuret i rött. Men säkert främst för att den på ett sorgligt och komiskt vis sammanfattar en tidlös tragedi, som alltid fascinerat och oroat mig: Hur bräckliga människans och gemenskapens vävar kan vara. Hur lätt du själv kan lockas fullständigt vilse.
Cocaina är en färgrik, vacker och ledsam exposé över kokainets Colombia. I bilder som den av Leo och hans kollegor, lika hoppfulla som bittra, fångas ett nationellt trauma som blivit vardag. Kampen om det vita pulver som framställs ur nationalväxten kokablad har, i händerna på maffia, gerillor och en korrumperad stat, trasat sönder förtroendet för en samhällsgemenskap, drivit fyra miljoner människor på flykt och kantat gatorna med mördade. Under tre-fyra decennier har kokainet fungerat som en lidandets katalysator, det uppfinner inga problem men gör dem tusenfalt värre.
Det finns fler scener: Kontraktsmördaren som lojt sitter i sitt kompisgäng och berättar om hur det går till att beställa ett mord. Soldater som letar efter ett kokainlabb i den halvt ogenomträngliga djungeln. En himmel förmörkad av Black hawk-helikoptrar från den USA-understödda militären som år efter år fortsätter att bespruta kokaodlingar trots att det bara löser problemen på kort sikt. Nästa månad är odlarna i en annan region, eller så ökar produktionen i Bolivia.
I sin förra bok, Americanos från 2005, gav Magnus Linton exempel på sitt stilistiska självförtroende. Han behärskar såväl det konkreta och påtagliga som det diskuterande - ibland låter han som en sociolog från ett elituniversitet med vänsterinriktning. Kanske kan det stöta bort några potentiella läsare att klämma in både distionktionspetitess och konsekvensetisk i samma mening.
Men det är inte mer än just en distinktionspetitess.
Cocaina rekommenderas för alla.
Erik Hammar



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA