Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Böcker 2012-01-10 | Uppdaterad 2012-01-10
Svaret på frågan "Vad hände sen?" är skillnaden mellan bok och dagstidning. Åtminstone i Niklas Orrenius Sverige forever in my heart . Boken innehåller 23 i Sydsvenska Dagbladet tidigare publicerade, utmärkta, berättelser. Plus 23 uppdateringar – en historiens nödvändiga suffix.
Svaret på frågan "Vad hände sen?" är skillnaden mellan bok och dagstidning. Åtminstone i Niklas Orrenius Sverige forever in my heart . Boken innehåller 23 i Sydsvenska Dagbladet tidigare publicerade, utmärkta, berättelser. Plus 23 uppdateringar – en historiens nödvändiga suffix.
Varje kapitel bygger på en "död" tidningsrubrik om rasism, nationalism och flyktingar. Orrenius söker upp brödtextens människor och lyssnar. Han håller sig i bakgrunden, prövar deras vittnesmål om hatbrott mot ett slags allmänhumanistisk korrelat. Det blir till lågmält resonerande reportage, nästan vackra i sin beskrivning av vad som förefaller vara oförklarlig ondska.
Orrenius dömer sällan men lägger ibland till små subtila, poetiska symboler för att förstärka känslan av rätt och fel. Ofta fungerar det, ibland tränger dock moraliserande och intellektualiserande igenom - som konstaterandet att migrationsverkets tolk, vilken han uppenbarligen ogillar, har "ett paket Marlboro i bröstfickan".
Ibland skymtar han själv fram, bland annat som vittne och världssamvete i den overkliga svältens Kenya. Det är som om sådana tragedier måste göras personliga för att inte läsas som onda sagor.
I mitt tycke är dock bokens urval lite väl yvigt. Till exempel borde de kritiska och mindre välskrivna kapitlen om Folkpartiet kanske suddats. Jag förmodar dock att Orrenius gärna vill ge Folkpartiet rollen som den svenska integrationspolitikens Marlboropaket – humanitetens missbrukare.
Ett annat problem är att endast tre av texterna (förutom några Vietnamveteraner som jagar mexikaner vid gränsen) berättar historien från andra sidan, där man också ser sig som offer: den självkritiske SD-aren i Bjuv, de reaktionära gubbarna i Skånes väl (vilka hjälpte SD till riksdagen) och en gravt förvirrad homofob i Södertälje som inte enbart är SD-ledamot i kommunfullmäktige utan även engagerad i Farr (Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd).
Orrenius drar här samma felaktiga slutsats anser jag, som när han ensidigt tolkar det anonyma spraybudskapet på en kiosk i närheten av en flyktingförläggning för tonåringar i skånska Kattarp som löjligt och obildat: "Sverige forever in my heart".
Rasister är också offer, rasister är också rädda och kanske är det inte så korkat att kommunicera på engelska med nyanlända ungdomsflyktingar – även om det förefaller löjligt för en svenskspråkig?
De finska kvinnorna, som efter 40 år i Lund, fortfarande varken talar svenska eller engelska. De får symbolisera det moraliska dilemmat Orrenius tassar förbi – att varje lönsamt samhälle fortfarande kräver sina finskor, negrer, mexikanare, statare, proletärer och prostituerade.
Så svaret på den inledande frågan "Vad hände sen?" är egentligen "ingenting". Någon får uppehållstillstånd, de flesta avvisas. Missnöjet, hatet och våldet frodas som förr. Den enda skillnaden mellan tidning och bok är semantisk – den rasism, nationalism och de flyktingar jag läst om i Sydsvenskans reportage kallas i bokens underrubrik för rädsla, tolerans och migration. Det är allt och det är i sig en skrämmande insikt.
Magnus Sjöholm



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA