Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Böcker 2010-01-21 | Uppdaterad 2010-01-21
Vid årsskiftet drunknade Sverige i listor över 00-talet. Låtar, filmer, gräl; allt skulle plockas fram och kategoriseras. Och visst är det kul läsning för oss som varit med och dessutom präglats av 00-talet, som 80-talist var det decenniet som jag blev vuxen.
Det är svårt att sammanfatta ett decennium. Men i antologin Noll Noll har man försökt. Redaktörerna har samlat ett antal journalister som via kapitel om politik, mode, familj, mat, TV, hälsa och mycket mer försöker ge en bild av det gångna decenniet.
Man beskriver en tid i omvandling då hierarkier föll samman och jantelagen åkte ut med huvudet före. Det har varit ett årtionde av konsumtion, lyx och individualism. En tid då man gärna fick tro att man var något. Man skulle vara glad och käck och saluföra sig själv. Som musiker blev det fräckt att ha så larviga influenser som möjligt. Rocken blev nykter, populärkultur blev finkultur, pretentiös blev ett skällsord, att nörda blev coolt, TV blev fint, upp blev ner.
Det är stundtals mycket roligt, musik- och designkapitlen är riktigt kul. Men jag kan inte sluta irritera mig på en återkommande klassblindhet och Stockholmscentrering. Jag undrar stundtals om jag har levt under samma decennium som skribenterna. Jag har inte sprungit runt med Gucciväska på Stureplan, tokshoppat enorma TV-apparater, stött och blött mitt privatliv på Internet, lagt månadslöner på griskinder och gojibär eller renoverat köket.
Tanken är väl att alla ska kunna känna igen sig i något. Men ju mer jag läser ju tydligare blir det att jag nog är väldigt påverkad av mina uppväxtår på 90-talet. Jag gillar cynism, ironi och jantetänk, att alla är lika mycket värda känns rättvist. Jag reagerar på vissa uttryck i boken; ”de lägre klasserna”, vilka är det?
Flera av avsnitten antar en utopisk ton, något som säkert är lätt hänt när man skriver i retrospektiv. Bloggavsnittet tar upp hur amatörerna under 00-talet utmanade eliten och skakade hela regimer men nämner inte all den fullkomligt värdelösa information man också bombarderas med. Twitter må vara ett forum för att nätverka och skaffa sig arbetstillfällen men blir alltmer en fjäskig popularitetstävling för svullna egon. Även familjavsnittet är stundtals uppe i det blå. Alternativa familjebildningar blir mindre kontroversiella ”för var dag” och vårdnadstvister löses ”med snudd på lika villkor”. Nja, jag vet inte det jag.
Andra avsnitt är riktigt lärorika, bland annat ekonomi, politik och litteratur. Och visst är det kul med igenkänning, boken har tveklöst ett läsvärde. Anders Rydell, en av redaktörerna, skriver i förordet att man inte har kunnat inkludera allt i boken. Men nog hade den blivit bredare om man vågat se utanför Stockholms mediavärld.
Cecilia Köljing



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA